Letters to Juliet 2010

Det finns "chick flicks" och så finns det "chic flicks". I en allmänt bespottad genre kan ändå vissa romantiska komedier funka utmärkt som hjärndöd underhållning där man får glömma vardagen och ge sig in i någon annans jakt på kärlek, som förstås alltid slutar lyckligt.

Men även om de här filmerna aldrig kan förväntas komma upp i några höga betyg krävs det ändå ett par saker för att de ska godkännas. Som att paret i fråga, som inte förstår att de är menade för varandra, ändå har någon slags kemi. Eller att hjältinnan inte är så präktig eller irriterande att man önskar henne allt ont istället för ett sagoslut. Och lite humor som man kan skratta åt skadar ju inte heller.

Som ni säkert redan har gissat så uppfyller inte "Letters to Juliet" något av detta. Speciellt stör man sig på Sophie (Amanda Seyfried, Mamma Mia) som är så där jobbigt romantisk att hon helt saknar en normal personlighet och dessutom drömmer hon om få skriva på riktigt och inte bara kolla fakta på stora tidningen "The New Yorker". Klyscha, klyscha.

När Sophie och fästmannen Victor (Gael García Bernal) åker till Verona på ett slags smekmånad före bröllopet för att Victor kommer att vara så upptagen med sin restaurang senare, snubblar Sophie över ett 50 år gammalt brev skrivet till Romeos Julia där en 15-årig Claire frågar hur hon ska göra med sin kärlek till italienaren Lorenzo.

Sophie bestämmer sig för att svara och några dagar senare dyker den nu betydligt äldre Claire (Vanessa Redgrave) upp med sitt barnbarn Charlie (australiensaren Christopher Egan som är rätt ny i stora sammanhang) som är föga road över att hans mormor bestämt sig för att rota i sitt förflutna - något han är övertygad om bara kommer att göra henne besviken och sårad.

Sophie har vid det här laget tröttnat på Victors besatthet av allt som har med restauranger och mat att göra - ja, för att vara ärlig så suckar hon tungt redan första förmiddagen när pojkvännen tar med henne för att smaka det mest njutningsfulla vinet och de godaste ostarna och lufttorkade skinkan som Italien har att bjuda. Hon vill ju istället gå på sightseeing som en vanlig turist, något som i alla fall inte ger henne några poäng hos mig. I vilket fall så bestämmer hon sig för att följa med Claire och Charlie runt Toscana i hopp om att hitta Lorenzo.

Den cyniske Charlie och romantiska Sophie utgör det klassiska romcom-paret som gnabbas i början bara för att inse att det finns mer under ytan hos den andre. Men tyvärr utgör de en rätt ointressant duo med en kille som mest surar och en tjej som är så blåögd att hon framstår som korkad.

Victor framstår allt efter filmen går mer och mer som en karikatyr, något som antagligen var tvunget för att få Bernal att kännas som ett nedköp jämfört med Egan - ofattbar casting! Redgrave ger i alla fall lite njutningsfullt lugn när hon är med i bild. Vissa skådisar verkar helt enkelt inte kunna göra ett dåligt jobb även om hon förstås inte kan lyfta en så här trött historia.

Emot filmen jobbar faktiskt också trailern. Har du inte sett den än så är ett varningens ord på plats, precis som med "Leap Year" avslöjas precis hela handlingen på de två minuterna. Känner du redan nu att du inte behöver veta precis allt i den redan förutsägbara historien innan du ens har satt dig i salongen, så håll dig borta. Om du däremot inte vill slösa bort din hundring utan att veta exakt vad du får är det ett utmärkt tips att se den först. 

Vackra landskap från Toscana, ett par underhållande repliker där italienarna skämtas med på amerikanskt och Redgrave - det är min behållning. Är du inte en extremromantiker som sväljer de flesta filmer i den här genren med hull och hår så kommer du inte att hitta mycket mer.