Leva. Älska. 2018

När äldre människor flyttar in på ålderdomshem tvingas många av dem in i garderoben på nytt. Homosexuella pensionärer känner sällan att de kan vara sig själva på ålderns höst, och de kan därför till och med dö tidigare än sina straighta grannar. Detta enligt den ögonöppnande dokumentären "Leva älska" av Mette Aakerholm Gardell, som premiärvisades på Göteborg Film Festival.

Kan lösningen ligga i seniorboenden särskilt vigda för hbt-personer? Regnbågen på Gärdet i Stockholm, Sveriges och förmodligen världens första sådana, verkar onekligen vara en fantastisk frizon. Efter ett liv med fördomar blir det nu snarare fikastunder och fest bland likasinnade. Men också många smärtsamma minnen som kommer upp till ytan, i takt med att blekta fotografier omsorgsfullt packas upp.

Här möter vi Agneta, som försonats med insikten att hon kommer få leva resten av livet som singel. Ingbritt hann gifta sig och bli mamma innan hon förstod att hon gillar kvinnor, och fick istället ta utmaningen att komma ut för två vuxna barn. Thomas berättar om en uppväxt där killar och män som han själv endast fanns i mörka parker och på offentliga toaletter.

De konfronteras med bilder från det förflutna och gräver upp minnen, blottar erfarenheter som de fått skämmas för och dölja större delen av sitt liv. Att växa upp som bög eller flata i en tid då homosexualitet klassades som en psykisk sjukdom, var att dömas till ett liv i ensamhet. Det är en hård påminnelse om hur otroligt mycket mindre tolerant världen var för bara 40-50 år sedan, men också ett hoppfullt löfte om att "it gets better". Många av de boende på Regnbågens seniorhem verkar för första gången hitta gemenskapen de aldrig hade. Filmens tre huvudpersoner har hittat hem.

Det slår mig snabbt hur unik "Leva älska" är. Hur den här generationen sällan eller aldrig får synas och höras i media, när allt från "Fucking Åmål" till "Looking" och "Call Me By Your Name" mest fokuserar på de unga och vackra.

Men på tal om unga... Av någon anledning har filmskaparna valt att kika in i lägenheterna som välkomnar boende i åldern 55+, i mitt tycke knappast pensionärer eller seniorer - än. Deras livshistorier är fängslande, men jag hade gärna (hellre?) lyssnat till personer över 70 eller 80 berätta om sina liv som homosexuella i garderoben.

Och för balansens skull borde man även låta goda minnen ta plats - kanske den där hemliga kärleken eller den första Pride-marschen. Thomas fotografier tyder på att han någon gång hittat homosexuella vänner, medan filmen mest fokuserar på de destruktiva sexträffarna. Vi skulle behöva både hjärta och smärta för att de här historierna verkligen skulle beröra.

Det är som att filmen inte vet vilket ben den ska stå på. Ska den berätta om homosexuellas situation i Sverige under 1900-talet? Isåfall har den bara skrapat på ytan. Ska den skildra livet på det första seniorboendet för hbt-personer? Där lär det finnas så många fler intressanta dörrar att öppna. Det förklaras inte riktigt varför just Agneta, Ingbritt och Thomas fick komma till tals. Även om de är otroligt fina och modiga personer med tänkvärda berättelser i bagaget.

För övrigt förtjänar Agneta en helt egen film eller realityserie, härlig citatmaskin som hon är. Dessutom är hennes avslutande scener i "Leva älska" ett vackert bevis på hur dokumentärfilm - och livet i stort - kan överträffa all fiktion.