Leva lite 2025

Vännerna Alex (Aviva Wrede) och Laura (Embla Ingelman-Sundberg) har planerat sin tågluff genom Europa i två år. De ska couchsurfa genom alla huvudstäder med första stopp i Warszawa. Alex är den frigjorda singeln som längtat efter att utforska världen medan Laura är "flickvänsmaterialet" som främst tycks längta hem till sin pojkvän.

 

Deras kontrasterande personligheter bjuder på hög igenkänningsfaktor, men lämnar också en önskan om mer djup. Likväl kommer alla som har tågluffat i tjugoårsåldern känna igen sig i nattklubbsbesöken, fyllorna, bakisångesten, de okända drogerna och hånglen med totala främlingar som hade kunnat slutat i övergrepp. Som det gör för Laura.

 

Min bästa vän och jag gjorde en exakt en likadan resa i samma ålder – dock var vi båda singlar, mer impulsiva och det hände betydligt mycket fler märkliga saker under vår resa. ”Leva lite” borde fylla mig med den där längtan som bara vistelsen på en takterrass i en okänd stad kan väcka – ett fönster ut mot alla potentiella framtider. Men trots härliga foton av graffittitäta bakgator, poetiskt förfallna byggnader och svartklubbar i öde fabriker saknar filmen den där nerven. Den saknar de djupa diskussionerna, insikterna om livet som tycktes omvälvande då, chansningarna – känslan av att allt är möjligt. Jag saknar ett seende som återspeglar hur världen uppfattades då.

 

Jag skrattar absolut när Alex utbrister att Greta Thunberg borde bli världsdiktator och den gräsrökande slackern som de bor hos kommenterar att hon ju bara är ett barn. Men de båda tjejerna är trots sina olikheter ändå väldigt kalkylerande. Filmen saknar den lekfullhet som präglade äventyren då. Kanske har Fanny Ovensen inte vågat sväva ut för mycket av rädsla för att det ska överskugga filmens huvudtema – Lauras blackout. Liksom kritikerhyllade ”How to Have Sex” utforskar filmen nämligen gråzoner, bristen på samtycke och övergrepp under alkoholpåverkan. Jag upplever dock att den filmen har något som ”Leva lite” saknar.

 

I samband med övergreppet uppstår dock en diskussion om att fejka orgasmer som är förvånansvärt väl gestaltad och fångar exakt den där känslan av att inte vilja knäcka en snubbes ego. Men där ”How to Have Sex” och serier som ”Euphoria” upplevs samtida hade ”Leva lite kunnat utspelat sig när som helst. Ett soundtrack med Håkan Hellström och José Gonzales känns inte heller direkt aktuellt, även om det är svenskt.

 

"Leva lite" känns som om den är baserad på verkliga händelser, kanske därför att manuset aldrig kommer Laura eller Alex riktigt nära och för det dokumentära fotot som stärker den känslan. Samtidigt är det en film gjord med omtanke och passion för ämnet och formatet. I kammarspelsscenerna är den som bäst. Då Laura ska förklara vad som hänt för sin pojkvän, naket och sårbar. Där finns något spännande att undersöka vad som sker i de trånga rummen, där allt man samtalar om blir en ofrivilligt öppen dialog.

 

Laura och Alex är naturliga i sina roller, men de är lite för tillrättalagda. För att vara en skildring av en ung kvinnas utforskande av sin sexualitet och en inre resa är den förvånansvärt tystlåten och lågmäld. Vid ett tillfälle passerar en höna förbi dem på golvet där de övernattat, men var är de musätna madrasserna, killen som påstår sig ha medverkat i ”Harry Potter”, männen med kukdiadem, de gröna drinkarna?

 

Jag förstår att den fått Svenska Kyrkans pris, för det är en fin och emellanåt mycket trovärdig skildring av Lauras resa mot en ofrivillig insikt om vad som hänt, men den är också väldigt snäll. Liksom Laura själv.