Life Aquatic 2004

Wes Anderson, regissören som åstadkom (i mitt tycke) mästerverket ”The Royal Tenenbaums” återförenade så gott som hela skådespelarensemblen för sin nästa film. Jag tror inte någon förutom Anderson själv, och hans medförfattare Noah Baumbuch, förväntade sig något så ovanligt som en undervattensfilm.

”The Life Aquatic” handlar om Steve Zissou (Bill Murray), en man som sedan ungefär 25 år tillbaka försörjer sig på att göra dokumentärfilmer om sina äventyr på havet. Uppståndelsen och hysterin kring Zissou har sedan länge lagt sig och så gott som alla hans filmer har floppat de senaste tio åren. Då äventyren inte längre har varit så spännande har Zissou och hans gäng gäng varit tvungna att mer eller mindre fejka fram det mesta också, kanske därav kvalitén. Dock har saker och ting förändrats i och med Zissous senaste dokumentär. Den slutar lite sådär halvplastigt med en så kallad ”cliffhanger” då Zissous gode vän Esteban blir uppäten av en mycket sällsynt haj. Hajen är enligt Zissou själv flera meter stor och helt självlysande. Fylld med sorg bestämmer sig Zissou att ta hämnd på denna haj, och därmed göra jakten till hans nästa film.

Tillsammans med sitt Zissou-gäng; där alla bär röda toppluvor, varsin pistol, blåa ylletröjor och matchande shorts, drar han ut på stilla havet med sitt fartyg. Hans medhjälpare på expeditionen är en liten skara människor, alla otroligt olika i förhållande till varandra. Vi får möta allt från en gitarrspelande man vid namn Pelé (Seu Jorge) till en tysk gammal chaufför, Klaus Daimler, som kämpar hårt för att bli bekräftad av Murrays Zissou. Klaus Daimler spelas underbart bra av Willem Dafoe, han klår nog alla andras insatser, dock är gränsen mellan Dafoe och Murray hårfin. Med på resan finns även Steve Zissous bortglömde son, Ned Plimpton (Owen Wilson), som fadern Steve hellre ser som en Kingsley, som han själv säger. Rollen som Ned, eller Kingsley, bevisar på samma sätt som ”The Royal Tenenbaums” gjorde, att Owen Wilson är en bra skådespelare; vilket är kul att se. Wilson blir här snabbt förälskad i fartygets andra gäst, journalisten Jane Winslet-Richardson, som gestaltas av Cate Blanchett.

Då filmen så gott som hela tiden utspelar sig på vatten handlar det mesta om dialogen och den visuella åkturen Wes Anderson bjuder på. Det är mycket leranimationer av undervattensdjur och fartyget alla befinner sig på är uppbyggt som ett dockhus. De sanslöst bra leranimationerna sköts av Henry Selick som tidigare arbetat med Tim Burtons ”A Nightmare Before Christmas”.

Dialogen är riktigt bra skriven och det bjuds på en rejäl dos humor. Då Wes Andersons humor och dialog är lätt skruvad blir det även en hel del skruvade skådespelare med i filmen, men varenda en sköter det galant. Jag kan inte peka ut en enda som sköter sig dåligt. Som sagt är då Dafoe och Murray bäst, och kanske Dafoe en aning vassare. Svårt att jämföra då deras roller är så otroligt olika.

Precis som i ”The Royal Tenenbaums” låter Wes Anderson sina karaktärer färdas omkring bland olika känslotillstånd. På smarta sätt blandar han komik med tragedi, och låter sina karaktärer växa som så att säga, karaktärer, när han blandar mellan dessa olika saker. I slutändan finner man alltid en stor portion värme i ”The Life Aquatic”, på samma sort som ”The Royal Tenenbaums” förmedlade värme.

”The Life Aquatic” är en otrolig film. Det är inte bara skådespelarna, regin, animationerna, och manuset som är på toppnivå. Anderson har även fått till ett RIKTIGT bra soundtrack också. Det är allt från David Bowie låtar som ”Life on Mars” till ”Lady Stardust”. Jag vet inte vad ni känner när ni sett klart filmen, men jag tänker i alla fall sätta beslag på filmens soundtrack när jag kan.

Det går inte att undkomma det faktum att Wes Anderson är en av de få unga regissörer som jag redan idag kan tänka mig som en av höjdarna inom 15 år. Det är sådana här filmer som får mig att känna att 2004 var ett otroligt filmår, högsta betyget hänger inte i luften. Vad ni än gör nu på ett tag, se ”The Life Aquatic”. Det är ingen uppmaning, det är en order!

ONÖDIGT VETANDE Rollen som Jane Winslet-Richardson gick först till Gwyneth Paltrow, sedan Nicole Kidman, sedan Julianne Moore. Alla var tvungna att dra sig ur pga schemakonflikter. Cate Blanchett knep den till slut.