Lilla Jönssonligan och stjärnkuppen 2006

Tro det eller ej, men jag har faktiskt aldrig sett en enda film om, eller snarare med, Jönssonligan. Något som förmodligen placerar mig i en ytterst liten minoritet av Sveriges befolkning. Det enda som jag under en lång tid känt till om filmerna ifråga har varit att någon som heter Sickan alltid brukar ha en plan på gång. Ja, ni ser själva på vilken nivå mina kunskaper ligger inom detta område.

Sickan och hans två kompisar, Harry och Vanheden, är fullt upptagna med ”Operation: Autograf”. Syftet med denna är att erövra den bland barn populära musikartisten Dani D´s autograf. Om en sådan skulle hittas, skulle den betraktas av de exalterade fansen som en raritet, då Dani D´s elaka manager (Loa Falkman) av oförklarliga skäl förbjudit henne att skriva några. Samtidigt som de tre vännerna försöker, med hjälp av Sickans planer och med skiftande framgång, ta sig förbi alla svårigheter som står mellan dem och autografen, plågas Harry av kärleken till sin, ibland före detta och ibland nuvarande, flickvän Doris, som han lovat autografen. Givetvis utan att meddela sina kamrater om detta, vilket komplicerar situationen ytterligare.   

Utan att ha någon som helst erfarenhet av Jönssonligan-filmer, kan jag inte alls uttala mig om huruvida denna, i ordningen fjärde barnfilm, kan räknas som äkta vara eller inte. Vilket kanske inte är endast till nackdel, för även om jag genom detta missat något som av många påstås vara en del av den svenska filmkulturen, slipper jag irritera mig över detaljer som de flesta fantaster av Jönssonligan förmodligen kommer att göra när de ser detta senaste tillskott. Efter att ha läst på lite har jag förstått att de tidigare filmerna om den unga Jönssonligan utspelar sig på 50-talet. Av just denna anledning skulle det inte förvåna mig om några kommer att muttra ilsket efter att ha sett alla tekniska prylar som fyller denna film till bredden. Detta slipper jag, och kan istället ägna mig åt att leende undra över om det överhuvudtaget finns några barn som efter visningen inte kommer att tjata på sina föräldrar om att införskaffa samma häftiga leksaker som de små autografjägarna använder.    

Vad gäller då själva filmen? Ja, man skulle kunna tycka att historien är småfånig, men den kan lika gärna ses som lite söt och rolig. Och ja, man skulle kunna reta sig på de unga (och gamla) skådespelarnas framträdanden men jag tycker att deras överspel är roande. Sen om det i fallet med de förra sker med avsikt eller till följd av bristande skådespelartalanger låter jag vara osagt. Och för tredje gången, ja, man skulle kunna irritera sig över alla stereotypa vuxna karaktärer som oavsett om de tillhör den goda eller onda sidan är sådär typiskt trögtänkta som myndiga personer brukar vara i barnfilmer. Men när allt kommer omkring så är det ju en film för barn. Det hade knappast varit särskilt barnvänligt om inte barnen gjorts till den visade historiens hjältar. Och eftersom det endast är i sådana sammanhang som barn lyckas få ett övertag, kan man undra varför vi skall lägga kraft på att förargas över sådant som alla redan vet. För övrigt har vi vuxna redan tillräckligt med filmer i vilka vi har möjlighet att uppvisa alla våra styrkor, så barnfilmerna kan vi låta vara en fredad zon.

Om du skulle bli anlitad som barnvakt inom den närmaste tiden, är det ingen dum idé att bege sig till närmaste biograf där ”Lilla Jönssonligan och stjärnkuppen” visas. För detta är en bra barnfilm (som ett förtydligande kan jag säga att skillnaden mellan en barnfilm och en bra barnfilm är att den sistnämnda lyckas tilltala både barn och vuxna), så länge som den medföljande målsmannen inte tar filmen på allvar. Tänk inte så mycket och försök betrakta filmen från din humoristiska sida (förmodligen kommer du att småskratta åt helt andra scener än ditt unga sällskap), så blir allt bra.