The Limits of Control 2009

Isaach De Bankolé, som tidigare arbetat med Jarmusch i exempelvis "Ghost Dog" (och utöver det synts i saker som "Casino Royale" och någon omgång av "24") är den ensamme mannen (Lone Man i rollistan), på uppdrag av olaga sort i Spanien. Vad det är för uppdrag, får vi undra över, det lämnas länge som ett mysterium.

Ett av mitt livs stora områden av skam, är att jag tidigare bara har sett en enda film signerad Jim Jarmusch. Det är en skam och en gåta, eftersom jag redan i teorin insåg att jag borde digga mannen, och efter "Ghost Dog" visade sig teorin stämma. Det var inte en engångsgrej, heller, vilket "The Limit of Control" är ett övertydligt exempel på.

Men varför?

Jag tror det är, för att det att resan den ensamme mannen gör är fascinerande i all sin enkelhet. Egentligen händer det inte så mycket, det är inget jag bara säger, och det lilla som händer, händer om och om igen, i olika men väldigt lika variationer. Den ensamme mannen åker till en plats, träffar något, utför sin procedur, dricker sitt kaffe ock åker vidare igen. Ibland besöker han ett museum. Rimbaud citeras. Det som sker är som ett spel, fast det är förstås inget spel.

Det är en fascinerande resa.

Det är en ganska tyst film. Väldigt lite dialog, inte mer än nödvändigt och knappt ens det. Detsamma gäller musiken, av en japansk grupp döpt till Boris, som samtidigt gör sina stunder - föga förvånande - mycket starkare. Ett smått surrealistiskt fokus på enskilda scener, eller snarare fokus på delar av scener. På något specifikt.

De Bankolé i huvudrollen är lysande, en man av lugn och cool, någon som kan kontrollera sig själv. Det dyker upp andra namn av stort intresse i filmen, John Hurt och Tilda Swinton och Bill Murray (för att nämna tre av de mer välkända), ingen av dem är med speciellt mycket men varje insats är i högsta grad minnesvärd.

Det vore dumt av mig att lämna den här sidan utan att nämna något om fotot. Fantastiskt fina, ofta ödesmättade, bilder av ett luftigt Spanien. Christopher Doyle har tidigare fotograferat filmer som "In the Mood for Love", "Hero" och "The Quiet American". Okej, den sista är kanske inte första exemplet man tar fram även om fotot är fint, jag är bara förtjust i den rent allmänt och tar gärna chansen att nämna titeln även här. 

Jag tror "The Limit of Control" är ganska typiskt något som inte passar alla, något som är att älska eller hata, men älskar man Jim Jarmusch är chanserna goda att man uppskattar även hans senaste utflykt.