Lisa Frankenstein 2024

Mary Shelleys ”Frankenstein” är en av de mest filmade skräckromanerna någonsin och sedan den klassiska versionen från 1931 har vi sett otaliga varianter. Det är nästan svårt att se hur man vid det här laget kan hitta på något nytänkande med historien men regidebuterande Zelda Williams (dotter till Robin) lyckas blåsa liv (ursäkta ordvitsen) i sagan om det odöda monstret.

 

Här befinner vi oss i det glada 1980-talet där missförstådda goth-tjejen Lisa (Kathryn Newton) sörjer sin döda mor och föraktar jämnåriga killar som pesten. Hon anförtror sig till graven av en viktoriansk man (Cole Sprouse) från 1800-talet som via ett blixtnedslag återuppstår och börjar uppvakta den aningen tveksamma Lisa.

 

Det är en fånig men kittlande idé vars absurditet anammas av Williams, manusförfattaren Diablo Cody ("Juno") och inte minst den strålande ensemblen. Här får båda huvudrollsinnehavarna glänsa i roller som är svårare än vad upplägget lovar. Lisa är egentligen en relativt osympatisk, egocentrisk ”hjältinna” vars sympati bygger på hur mycket man gillar Newton (inte minst efter underskattade ”Freaky”).

 

Men ändå är det gamla barnskådisen och ”Riverdale”-stjärnan Sprouse som lyckas stjäla filmen som det förvirrade, kärlekskrankna monstret - trots att han nästan helt saknar repliker och mestadels är täckt av äckligt men imponerande monstersmink. Vi har också alltid sevärda Carla Gugino i en minnesvärd biroll som Lisas styvmamma från helvetet.

 

Det är en kul men ojämn film som med milda åldersgräns lutar mer åt romantiska tonårskomedin i stil med ”Drömtjejen” snarare än någon bloddrypande skräck. Man hade gärna sett en mer barnförbjuden version, speciellt då folk dödas på uppfinningsrika sätt till höger och vänster. Dessutom är titelkaraktären aningen ytlig och underutvecklad, vilket gör att det är mer stil och skådespelare som håller intresset uppe framför handling.

 

Men trots ett lite haltande tempo, spyor och annat äckel så finns här tillräckligt med charm för att ro det hela i landet. Det är en förvånansvärt söt liten kärlekshistoria med en frestande kombination av två sympatiska stjärnor och ena tacksam tidsepok. Medan Williams debut är lovande så är Codys comeback inom genren (efter kultskräckisen ”Jennifer’s Body”) något av en besvikelse. Men tråkigt är det absolut inte.