Listen to Me Marlon 2015

Jag minns första gången som jag såg "Apocalypse Now", hur fängslande det var att måla sig en egen inre bild av ondskan som gömde sig i djungeln, Kurtz, endast utifrån att höra hans röst. De där suggestiva röstinspelningarna där han pratar om sin mardröm, att se en snigel glida längs den vassa eggen på ett rakblad. Lika fängslande är det att i dokumentären "Listen to Me Marlon" höra samma skrovliga Brando-stämma dela med sig av sina innersta tankar i egenskap av en åldrad man som inte helt olikt Kurtz, tagit avstånd från omvärlden och rest djupt in i djungeln och in i sina egen snåriga tankevärld.

 

Stevan Rileys dokumentärfilm ”Listen to Me Marlon” tar sitt namn från de självhypnos-kassetter som den nu bortgångne ikonen spelade in åt sig själv i hopp om att finna lite ro i själen. Filmen är ett sorts postumt självporträtt som ger Marlon Brando nytt liv, elva år efter hans död, genom hans nyligen upphittade och väldigt omfattande kasettdagbok. Med hjälp av nytt videomaterial, arkivbilder, pressbilder och en spöklik digitalisering av den ikoniske skådespelarens ansikte låter den brittiske dokumentärfilmaren Stevan Riley sin publik att komma väldigt nära den annars så privata stjärnan. Vi får en intim och fascinerande inblick i den karismatiske skådespelarens inre rum genom att lyssna till hans självreflexiva tankar om sitt eget liv, sin svåra barndom och sin problematiska relation till både skådespeleriet och sig själv. 

 

Han var den unge, svårtyglade rebellen som blev affischnamnet för ”Metoden”, den amerikaniserade varianten av Stanislavskijs skådespelarestetik som med Brandos elektriska scennärvaro i Elia Kazan-filmer som ”Storstadshamn”, innebar en renässans för filmskådespeleriet i 50-talets Hollywood. Han var den charmerande filmstjärnan som fick de kvinnliga reportrarna på fall men skydde det offentliga strålkastarljuset och mot slutet av sin karriär vägrade lära sig repliker och sägs varit omöjlig att arbeta med. 

 

Många rykten har florerat kring den slutne superstjärnan. I ”Listen To Me Marlon” får Brando berätta själv, utan att det egentligen är tänkt att vi ska lyssna. Han berättar ärligt och självkritiskt om sin svängiga karriärbana mellan megafloppar som ”Myteriet på Bounty” och jättesuccéer som ”Gudfadern". Han berättar om sin inre resa från att på egen hand ha velat förändra filmkonsten till något mer äkta - till att på ålderns höst inte ha velat förknippas med filmindustrin och dess ständiga falskhet och lögner. Om hur vi alla skådespelar oss genom livet, hur vi ljuger för att överleva, men att bara vissa får betalt för det.

 

Genom filmscenerna som sveper förbi kan vi spåra hans inre resa endast genom blicken. Från den där elektriska, rastlösa, pojkatiga energin som fullkomligt sprudlar ur ögonen i tidiga svartvita kameratester till det matta, tomma uttryck som skymtar i slutet av hans karriär där hans astronomiska lönecheckar, i filmer såsom 70-talets ”Superman - The Movie”, var den enda drivkraften till att synas framför kameran.

 

Enigmatisk och instabil. Genial, trollbindande och ofta sin egen värsta kritiker. Stevan Riley har tecknat ett formmässigt fascinerande och mångsidigt porträtt, en modern och konstnärlig biografi som skildrar en sårbar superikon på ständig kollisionskurs med både filmindustrin, sitt yrke och sig själv. En naturbegåvning som i korta magiska ögonblick kunde frambringa en absolut scennärvaro samtidigt som han själv oftast helst ville fly långt bort till Tahiti där ingen kände till hans namn. En närgången och vacker skildring av en plågad och ständigt sökande man, långt mer mångsidig än de karaktärer han gjort odödliga på vita duken.