Live by Night 2016

Afflecks karaktär Joseph "Joe" Coughlin kommer hem från första världskriget med en trasig skyttegravssjäl inlindad i ett starkt förakt för att någonsin igen behöva lyda order. Denna nyfunna anarkistiska ådra leder honom in på kriminalitetens bana, där han snart hamnar på radarn hos maffialedaren Albert, och på kuppen råkar göra sig lite för bekant med Alberts vackra flickvän. Intimt bekant, alltså. Aja baja, inte röra. Som vi alla vet är maffiabossars tösabitar ju strängeligen förbjuden frukt, och när affären uppdagas kastas Joe med bryska tag ner i den undre världen där den genretypiska resan mot toppen äntligen kan ta sin början.

Handlingen står och stampar i början, det är ingen tvekan om det. Finns det en röd tråd? Ja, stundtals, men gamle Ben tappar den med jämna mellanrum genom hela filmen, vilket gör att det naturliga drivet tyvärr uteblir. Kvar blir då en relativt underhållande bild av en man som tvingas överge sina koncept om moral ju mer insyltad han blir i diverse spritsmugglings- och utpressningsaffärer, men det där verkliga suget efter att få se vad som väntar bakom nästa krön infinner sig inte. Vad är Joes slutgiltiga mål? Och bryr vi oss tillräckligt? Jag är inte så säker på svaret på någon av de frågorna.

En trött gammal klyscha säger att man ska visa en händelse om man kan, och inte bara berätta om den. Många gånger tar "Live by Night" genvägen att låta Joe berätta för oss tittare vad som hänt istället för att låta oss vara en del av händelseförloppet, och det blir snart tröttsamt och påklistrat, speciellt när den något smäktande musiken försöker berätta vad vi ska känna vid varje givet tillfälle. Det är ett gammalt sätt att göra film på, och ett sätt som inte är särskilt effektivt för att få tittaren involverad på riktigt. Voiceovers kan vara effektivt, men inte som substitut för substans.

Stilmässigt då? Ja, det är såklart gangsters, Thompson-gevär, fedorahattar, tjock Bostondialekt. Ni vet hur det ser ut. Det är en tuff balansgång att inte ramla ned på fel sida klichégränsen när det gäller sådant här, och det är en balansgång som verkligen inte alltid behärskas här. Det blir ibland en smula parodiskt, som att kolla på en sketch om hårdkokta gangsters där man ibland förväntar sig att skådisarna ska börja garva in i kameran. Kostymerna är extra stora, replikerna extra vassa, och träffsäkerheten hos skurkarna är extra Stormtrooper-lik. Den här sketchkänslan är direkt korrelerad till att skådespeleriet tyvärr inte är helt klockrent hos alla inblandade. En del, exempelvis underbara Brendan Gleeson, övertygar, men andra, inklusive Ben Affleck själv faktiskt, står för högst mediokra insatser.

Jag har varit negativ så här långt, men det beror nog på en känsla av bortkastad potential snarare än att filmen skulle vara värdelös. Den är inte värdelös, den är bara långt efter andra definierande verk inom genren som exempelvis "Maffiabröder", "Casino", eller "The Departed". Frågan är om Affleck bet av mer än han kunde svälja här, med manuset som råkade bli lite styltigt i sin strävan efter att vara coolt, regin som saknar den sista nödvändiga dosen fingertoppskänsla, och skådespeleriet som ringdes in lite i efterhand. 

Det vi serveras är en fullt duglig gangsterskröna, men en film som saknar förmågan att gripa tag i oss på riktigt. Gillar du smattrande puffror, skrikande däck, och en röst som förklarar vad som händer, då är "Live by Night" filmen för dig. Vill du ha underhållning för stunden och vackra skådisar att vila ögonen på, be my guest. Men letar du efter en riktigt engagerande historia finns det bättre alternativ därute i natten.