Livet är underbart 1997

"Livet är underbart" är en italiensk dramakomedi som kom i slutet på nittiotalet. Den handlar om Guido, spelad av Roberto Benigni som också regisserat, en kvick, judisk man som flyttar till en stad i Toscana för att öppna en bokhandel. På vägen dit stöter han på, bokstavligt talat och i dubbel bemärkelse, Dora, en kvinna från överklassen. Han hälsar henne med sitt välkända "Buongiorno principessa!" och faller pladask.

Filmen är grovt uppdelad i två delar, och den första lägger en grund för Guidos personlighet och kärleken han och Dora emellan. Här följer en rad komiska scener, där Guido antingen hamnar i trubbel med någon som konsekvens av hans evinnerliga lustigheter – som att ständigt byta ut sitt hatt mot tapetserarens eller tappa en blomkruka i huvudet på en tjänsteman – eller får en ny vän. Guido är idel energi, och har onekligen en färgstark personlighet. Han skojar, skämtar och lindar människor runt sitt finger och har en fantastisk förmåga att få situationen att verka till sin fördel. Det är charmligt, roligt men ibland nästa uttröttande energiskt.

Allt detta använder han för att komma närmare Dora, för allt han vill är att spendera resten av livet med henne – hur han nu kan veta det när han egentligen inte pratat med henne. Även om hans försök att få henne att vilja ha honom till stor del är komiska, så är de också rätt efterhängsna och tröttsamma. Här finns det underliga antagandet att det skulle vara romantiskt av en man att inte ge upp sina försök att "få" en kvinna, trots brist på intresse, eller ett rent nej, från hennes sida. Dora är dessutom förlovad, även om hon inte verkar speciellt lycklig för det.

Självklart faller hon ändå för honom till slut, dels för att han erbjuder en flykt från den begränsade tillvaro hon känner, och filmen hoppar framåt i tiden till att de båda har en femårig son tillsammans, en söt unge som älskar stridsvagnar och avskyr att bada. Äktenskapet de vuxna emellan verkar idylliskt och lyckligt, för allt problem de måste haft under åren undviks lämpligt nog. Deras kärlek är absolut romantiserad, men det fyller en funktion i filmens andra del.

Medan allt detta pågått har nazismen fått ett allt starkare fäste i Italien, och resten av Europa. Mitt i all komik klottrar någon på Guidos farbrors häst, hans hem blir nästan rånat och efter tidshoppet försöker Guido förklara för sonen, Giosué, varför bageriet inte tillåter judar och hundar i affären. De bestämmer tillsammans att de i bokhandeln ska sätta upp en lapp som förbjuder spindlar och goter. Och häri börjar filmens andra del, den som gör filmen så stark.

Eftersom Guido är jude kommer de så småningom för att hämta honom, och sonen. De hämtas på sonens födelsedag och forslas upp på ett tåg, på vilket Dora kräver att få följa med. Mitt i allt detta hemska är det humorn och Guidos otroliga fantasi som hjälper dem att stå ut. Giosué är för liten för att förstå, för det mesta, så hans pappa övertalar honom att allt bara är en fantastiskt svår lek, en lek som han planerat i evigheter. Giosué tror på det, för trots att de trängs på tåg och knappt får något mat är det pappan som är hans trygghet.

Filmen handlar inte bara om att vara jude under nazismen, eller ens om hur det är att försöka överleva i ett koncentrationsläger. Den handlar minst lika mycket, om inte mer, om vad en föräldrar kan göra för att skydda sitt barn. För Guido, och Dora, gör nästan vad som helst. Guido försöker hålla uppe fasaden inför sitt barn, men det är inte lätt att fortsätta skratta när man vet att man när som helst kan dö. För Giosué är skrattet bara pappans vanliga humoristiska jag, men för tittaren blir den underliggande ångesten och desperationen påtaglig, och fruktansvärd att se. Det är uppenbart inte ett skratt av glädje.

Men humorn handlar inte bara om komik, eller om att skydda barnet. Det blir ett sätt att berätta om någonting outhärdligt. De fruktansvärda saker som skedde i koncentrationslägren är så svåra att de nästan inte går att ta in. Humorn tar udden av smärtan, men gör det också mer verkligt och lättare att förstå. Det är enklare att sätta sig in i Guidos försök att skydda Giosué än det är att försöka förstå allt som de i lägren behövde genomlida.

Med det sagt är det knappast en fullständig bild vi får i "Livet är underbart". Allt är inte realistiskt, och ibland viker filmen trots allt från sådant som är svårt. Men jag tror heller inte filmen försöker visa hela bilden. Den hyllar kärleken inom en familj, människors otroliga viljestyrka och den uppmanar till medkänsla för de som lidit, och de som lider än. Livet är underbart låter oss inte glömma det som hänt, och det är smärtsamt – och nödvändigt.