Livet är underbart 1946

”Livet är underbart” handlar om George Bailey (James Stewart), en man som alltid placerat sig själv i andra hand. Hans högtflygande planer om att ge sig ut i världen, resa och utforska faller ständigt när han väljer att hjälpa andra istället för att satsa på sig själv och sina egna ambitioner. Efter att han ha hamnat i en mycket svår situation funderar han i filmens öppningsscen på att begå självmord på självaste julafton. Efter att flera böner med Bailey i centrum nått himlen skickas skyddsängeln Clarence till jorden för att rädda honom och utvärdera hans liv.

Som vi känner av här redan när vi läser synopsis, är detta en klassisk julberättelse som har en hel del gemensamt med Charles Dickens litterärera guldkorn ”En julsaga”. George Bailey har dock väldigt lite gemensamt med just Ebenezer Scrooge som är lite av hans totala motsats. Det som för tankarna till ”En julsaga” är att båda – trots att det är av helt olika anledningar - får besök av övernaturliga varelser som ämnar hjälpa dem. Likheterna finns också i att båda berättelserna på olika sätt handlar om gottgörelse, att inte ta något för givet och betydelsen av människorna omkring oss.

Trots att man vet hur berättelser av detta slag kommer att sluta innan man ens börjat ta del av dem finns det alltid njutning i att göra det tycker jag. Ibland behöver man lite feelgood, lite enkel glädje och förutsägbar lycka, speciellt när årets mörka årstider tagit ett stabilt och kallt grepp om en. När man väl bestämt sig för att se en enkel feelgood-film kan man ju jobba lite för att hitta en välgjord och riktigt bra sådan, och det är precis vad ”Livet är underbart” är. Lyckan, kärleken och den mysiga stämningen ligger som en stabil röd tråd hela filmen igenom, även om den ibland hamnar i bakgrunden under lite mer tragiska episoder.

Detta tyckte jag faktiskt om riktigt mycket med filmen, att Capra och hans team ibland avviker från den lätta lyckan och ger sig in på lite mörkare och svårare vatten. Vissa bitar i filmen är riktigt sorgliga, svarta och hanterar komplicerad problematik som annars är lätt att hoppa över i julfilmer. Trots denna skarpa kontrast i jämförelse med de gladare delarna lyckas filmen hålla en stabil ton, något som det lätt blir problem med annars. 

Mycket av det som gör filmen så fantastiskt bra kan också tillräknas den mästerlige James Stewart, en man vars värme, hjärta och stabilitet inte hade några gränser. I ”Livet är underbart” ser vi hur han utan problem går mellan lycka och förtvivlan, mellan hoppfull och hopplös. Vid sin sida har han vackra och skickliga Donna Reed som hans fru och charmiga Henry Travers som hans skyddsängel. Vi får också se Lionel Barrymore i en underhållande och Scrooge-liknande roll. I birollerna hittar vi hur många vassa skådespelare som helst, och de befolkar George Baileys lilla stad med mängder av minnesvärda karaktärer. 

Som grädden på moset har vi filmens makalöst vackra yttre. Det svartvita fotot (finns även en version i färg) tycker jag mycket om som vanligt, och miljöerna som karaktärerna vistas i är oerhört vackra. Det finns också en del charmiga effekter som bland annat finns med i början av filmen och de håller fortfarande väldigt bra. Det enda som jag kan klaga på här är den falska snön som dyker upp ibland, man ser att det är skum på en mils avstånd.

”Livet är underbart” är en film som man tveklöst ska se om man söker den julkänsla som jag söker, för det finns det gott om. Den är enkel och trevlig att se, samtidigt som man får en ordentlig tankeställare mot slutet på filmen. Den absolut sista scenen kan räknas in bland de vackraste scener jag har sett i hela mitt liv, och när man känner hur vätskan börjar röra på sig i tårkanalerna vill man bara tända en brasa, äta en lussebulle och krama om nära och kära.