Livet efter Catwalk 2024

Tänk vad ett enkelt brev kan leda till. När Emma Örtlund skrev till Pär Johansson, ledare för Glada Hudik-teatern, och beskrev sin dröm om att bli fotomodell påbörjades en resa för fem personer med funktionshinder som ledde från Hudiksvall till New York och en bejublad catwalk. Dokumentären "Catwalk - från Glada Hudik till New York" från 2020 fångade allt i vad jag tycker är en av de mest djupt berörande upplevelser som man kan få av en film. 

 

Efter två år av pandemi så återförenas i den här uppföljaren gruppen för att föra budskapet om acceptans av de som är annorlunda i samhället in i skolorna med projektet "Barn föds inte med fördomar - Catwalk i skolan". 100 000 barn ska se den första filmen inom 2,5 år med tillhörande studiematerial. En stor gala på Avicii Arena i Stockholm med kungligheter på plats i publiken ska anordnas.

 

I intervjuer får vi veta hur catwalken i New York förändrat livet för Emma, Ida, Nicklas, Kitty och Alexander och hur de utvecklats som människor. Som det ska vara tillåts de prata till punkt och känslosamma ögonblick ges tid att gripa tag. Filmskaparna verkar medvetna om att vi som tittare bryr oss om den här gruppen och har längtat efter att återse dess medlemmar.

 

Skillnaden i den här filmens grunduppbyggnad i jämförelse med sin föregångare är att det handlar mer om att fokusera på händelser än att låta gängets personligheter och gruppdynamiken vara hela drivkraften. Det känns som ett väntat steg eftersom det faktiskt är en uppdatering och här finns ändå mer fokus på mänskligt djup än vad man vanligtvis hittar i den här typen av uppföljare.

 

Karisman hos våra huvudpersoner är så stark att man totalt dras in av den. De är dokumentären och dokumentären är dem. Om man älskar Emma och hennes vänner så älskar man filmen och det känns att de älskar oss tittare tillbaka. All denna kärlek förmedlas på ett fenomenalt sätt.

 

Det fullständigt anspråkslösa kameraarbetet helt utan filmiska tricks för att skapa känslor eller atmosfär är en konstart i sig att göra rätt och här lyckas man med det. När det behövs finns grepp som slow motion i kombination med kraftfull musik, men det tar aldrig över. Övergångarna mellan olika scenarion sköts med oavbrutet flyt tack vare skicklig klippning. 

 

Det sätt som filmen informerar om det skolprojekt som det handlar om blir aldrig stelt undervisande. Det ger tyngd till det viktiga budskapet som här dominerar hela filmupplevelsen. Man beundrar dessa människor som gör något och inte bara snackar om att göra riktig skillnad.

 

Min största respekt har filmen för att den inte klappar människor med funktionsnedsättningar på huvudet på ett nedlåtande sätt utan låter dem skina som jämställda med alla andra. Vi skrattar aldrig åt excentriska egenskaper utan alltid hjärtligt med den som har dem.

 

Min enda negativa anmärkning på "Livet efter Catwalk" är att den med sina 58 minuter känns kort. Den hade kunnat gå in mer ingående på personernas innersta känslor vid sidan av den sakliga skildringen av det som händer omkring dem. De här underbara människorna hade förtjänat minst en halvtimme till av speltid för jag älskar deras sällskap. 

 

▸ Streama "Livet efter Catwalk" på Viaplay