Livet efter detta 2010

Ämnet är intressant - vad som händer när vi dör - och jag delar gärna ut en poäng för modet att göra film om det. Men trots att jag vet att det krävs ett visst mått öppet sinne för att ens ge en sådan film en chans, så tycker jag att det krassa övernaturliga tar över för mycket. "Livet efter detta" är uppbyggd med tre parallella historier där personer på olika sätt måste handskas med döden.

Franska journalisten Marie (Cécile de France) hamnar i tsunamins våldsamma vatten och är nära att drunkna, så nära att hon faktiskt är död under några sekunder. 10-åriga tvillingarna Marcus och Jason tar hand om varandra i vått och torrt. Speciellt eftersom mamman har fullt upp med att vara nerknarkad. När Jason dör i en bilolycka känner sig Marcus som en halv person och han vill inget hellre än att ha sin bror tillbaka. George (Matt Damon) har förmågan att ta kontakt med de döda, men har sedan länge slutat använda sig av talangen eftersom han inte mår dåligt av att ständigt omge sig med döden.

Det finns en god tanke bakom denna struktur och både Maries och tvillingarnas historier är fint berättade, men det börjar så småningom att halta.

Den mest helgjutna berättelsen är den om Marie. Cécile de France har en fantastisk närvaro och man kan lätt relatera till henne och att hon undrar om vad det var för skuggor hon såg under de sekunder hon var död. Självklart ska också beröm ges till det faktum att man har en helt fransktalande del i en Hollywoodfilm

Marcus och Jason och verkligen ömsint skildrade och det är gjort med en varsam hand utan att spela alltför mycket på det sentimentala. Problemen i början gäller helt delen med George och senare, när det börjar bildas beröringspunkter mellan hans bit och de andras, drabbas även de av ett löjets skimmer. Det är lite lustigt att under en scen så visas en massa olika spådamer och andra som påstår att de kan se in i framtiden eller prata med de döda, men de avslöjas som bluffmakare en efter en. Samtidigt så förmedlar filmen att George förmåga är verklig. Det är som om man båda hånar tanken och tror på den samtidigt.

Men även om vi bortser från George före detta yrke eller helt enkelt godtar det som sanning, så förklarar inte det den krystade kringhistorien. Från första början när vi får lära känna honom så har han bestämt sig för att inte försöka ta kontakt med de döda igen. Ändå ger han först efter, alldeles för lätt, för broderns tjat, lite senare för en främmande dam och till slut för Melanie (Bryce Dallas Howard), tjejen han träffar. 

Scenerna mellan Damon och Howard gränsar faktiskt till pinsamt onaturliga. Och då framför allt när hon redan på första dejten gnäller "Please" och han går med på att läsa av henne trots att han redan sagt att det kommer innebära slutet för dem.

Marie känner att som journalist borde hon skriva en bok om vad hon upplevt, ett ämne få pratar om. Marcus lider av sin förlust och börjar leta efter någon som kan föra honom samman med brodern igen. Maries envishet och Marcus sorg hade klarat sig alldeles utmärkt på egen hand. Ett visst mått av oförklarlig mystik hade också kunnat få plats på ett hörn, som när Marcus keps blåser av inne i Londons tunnelbana bara sekunder innan en våldsam explosion. 

Men att hitta en större mening med det hela, över det vilar bara något religiöst som ger dålig eftersmak. Hellre hade jag sett att filmen fokuserat mer på att ge en förklaring på vad Marie upplevde, något som aldrig sker - så inte vet jag vad hon fyllde en hel bok med. Att riktiga händelser bakats in i historien, som tsunamin och Londonbomberna, skapar ett par ordentligt dramatiska scener som griper tag i en. Men det känns lite som om man använder det för att legitimera filmen som mer verklig än den är - en kupp jag inte känner mig helt bekväm med.

Man kan i de välgjorda delarna med Marie och även under en längre tid med Marcus, känna igen Clint Eastwoods helgjutna regi. Det är ett rejält hantverk att luta sig mot och skådespelarinsatserna skulle kunna beskrivas med samma ord. Cécile de France kommer jag absolut att hålla ett öga på. Men det som är bra överskuggas alltså och känslan när eftertexterna rullar kan bäst beskrivas som besvikelse. "Livet efter detta" får inte mer än godkänt som tidsfördriv.