Livet från den ljusa sidan 1997

Melvin Udell (Jack Nicholson) vill du nog inte ha som granne. Han lyckas med konststycket att vara rasistisk, homofob och allmänt hotfull mot hela New York innan klockan ens har slagit lunchtid.

 

Det är i denna stund ytterst svårt att relatera eller att på något sätt tycka synd om honom, speciellt när han får för sig att dumpa grannen Simons (Greg Kinnear) lilla hund rätt ner i sopnedkastet. För varje dag verkar Melvin i sann “The Shining”-anda bli en allt mer arg och “dull boy”. Melvins enda ljusglimt i livet verkar vara att besöka den lokala dinern och därmed få ett mål mat serverat av tålmodiga tillika singelmamman Carol (Helen Hunt). Ingen av de andra servitriserna vill ta i den vresiga Melvin ens med en tång, men Carol kämpar på för kung och fosterland trots Melvins ständiga otrevligheter.

 

När grannen Simon blir nedslagen och sjukhusliggande måste Melvin motvilligt passa sin tidigare ärkefiende - hunden Verdell. Något händer inom den buttra mannen och en mjuk sida av honom bubblar fram då han faktiskt fäster sig vid den stackars varelsen som placerats vid hans fötter. Den plötsliga förändringen öppnar en värld för Melvin där han faktiskt kan göra gott - ifall han verkligen vill förstås. På grund av mer eller mindre dramatiska händelser knyts nu de tre huvudkaraktärerna Melvin, Carol och Simon allt närmre varandra, och det uppstår både bråk, kemi och allt annat än förutsägbara situationer.

 

Klassikern “Livet från den ljusa sidan” sopade om än lite oväntat mattan i de största skådespelar-kategorierna under Oscarsgalan 1998, men såg sig besegrad i den största kategorin av en lite mer uppenbar kioskvältare - “Titanic”. Som kategori benämns filmen ofta som en feelgood-komedi, men jag tycker inte riktigt att det gör den rättvisa. Filmen är mycket mer än så - historien vi följer blandar en stor dos realism och allvarlig dramatik med svart komedi och småroliga incidenter. Man lider med alla huvudkaraktärernas tuffa situationer, men det betyder också att man skrattar och ler när det väl går bra för dem.

 

Filmen bärs till stor del av den ypperliga castingen av Jack Nicholson som den småelaka Melvin; en skådis som redan då var en av mångas absoluta favoritskurkar, med tidigare jobb som vi alla känner igen såsom som i “The Shining” och “The Batman”. Känns det då som att det blir kaka på kaka med ytterligare en jobbig typ, om än utan Joker-sminkning? Det skulle jag inte säga, för hans Melvin är betydligt mer mångfacetterad och blandar både mörker och ljus inom sig. Skrapar man lite på ytan så finns det en helt vanlig, om än ofantligt irriterande, man som faktiskt sitter på en hel drös känslor. Vi har kanske alla känt någon som argt fräst ifrån vid tanke på att skaffa ett husdjur, men när det väl blivit verklighet så visade det sig att den faktiskt fattat tycke för den lilla pälsklädda varelsen.

 

I dagens filmlandskap debatteras det flitigt ifall en film har åldrats dåligt, vilket jag var rädd även hade hänt med “Livet från den ljusa sidan”. Men på ett sätt är det uppfriskande att se en historia där vi på ett realistiskt vis får se hur människor faktiskt kan gå från att vara outhärdliga till ja, inte perfekta, men åtminstone bli personer att heja på. Regissören James L. Brooks ger det tid (om än lite väl lång speltid på nästan 2,5 h) och målar upp porträtten långsamt utan att rusa igenom. Han levererar oss poängen att det faktiskt är mänskligt att med tiden utvecklas och på sikt bli en bättre person - det är inte svart eller vitt eller att du helt plötsligt är "cancelled".

 

“Livet från den ljusa sidan” är inte en helt igenom perfekt film, men det är å andra sidan inte livet heller. Med en smått känsloförstoppad Jack Nicholson i högform, en gråtmild Greg Kinnear samt en uttrycksfull Helen Hunt så kokar vi ihop det bästa av hela spektrat. En klassiker, som jag tror alla på något vis kan relatera till, vare sig du känner en Melvin, känner dig som den hårt arbetande Carol eller längtar efter ditt egna oförutsägbara och lyckliga slut.