Livet på Orange Drive 2012
Synopsis
Info
Småputtrigt juldrama
Historien tar plats i en New Jersey-förort, på en sån där prydlig gata som kunde ligga i vilken amerikansk småstad som helst. På ytan är allt morgonjogging och barbecuefester, men smyg in bakom fasaden och de vita staketen och du hittar som oftast avundsjuka, otrohet och en längtan bort. Iallafall på film.
Familjerna Ostroff och Walling bor mittemot varandra och har varit vänner i alla år. Denna thanksgiving kommer en förlorad dotter hem efter en evighet utomlands. Som den notoriska trubbelmakerska hon är (åtminstone enligt vår berättare Vanessa, motsatta familjens 20-nånting-dotter) dröjer det inte länge innan den metaforiska skiten träffar fläkten. Nydumpade Nina söker tröst i den dubbelt så gamle grannpappans famn, och sen snurrar det raskt vidare med en timme av känsloutbrott, svordomar och "hurkundedu?!".
TV-vane regissören Julian Farino har befolkat Orange Drive med några av det lilla formatets mer populära stjärnor. I det breda persongalleriet hittas Maeby Fünke, Blair Waldorf, Seth Cohen och Dr. House. Länge försöker jag reda ut vem som hör ihop med vem, att Alia Shawkat verkligen ser ut som Oliver Platts dotter gör det inte enklare att förstå castingchefernas val att placera henne i huset mittemot. Det går inflation i skådisar här, duktiga som de är finns det lite för många historier man försöker berätta. Man väljer att fokusera lika mycket på varje karaktärs sätt att hantera kvarterets senaste skandal och dilemma. Det, med en lätt sprinkle av snö och julsånger gör att filmen känns som en avlägsen kusin till "Love Actually", liksom lite för mycket på en gång. Säg "Love Actually" i säng med Sam Mendes Oscarsvinnare "American Beauty", jämförelsen är trots allt oundviklig.
Men det är inte love som står i fokus och inte heller försöker man rättfärdiga, eller döma, denna annorlunda relation. Istället ställs publiken lite mer oväntat inför frågor och funderingar om lycka, vad lyckan innebär och vilka vägar och omvägar man ibland får ta för att hitta den. En intressant funderare om man är på det humöret.
Samtidigt: en film måste vara lite mer för att bli förtjäna den där varma rekommendationen från min sida. Skrika lite mer, väsnas lite mer, underhålla eller beröra snäppet starkare. På Apelsinvägen går livet sin gilla gång, och även om det inte direkt finns något negativt att anmärka på i den här filmen, ser jag heller inte "Livet på Orange Drive" som en måste-upplevelse för någon.