Lock, Stock and Two Smoking Barrels 1998

När Madonna besökte Kristian Luuks program 1998 fick hon frågan om vilken som varit årets bästa film. Hon svarade då att en brittisk rulle vid namn "Lock, Stock and Two Smoking Barrels" var hennes favorit. Detta var innan det blev offentligt att sångerskan var på väg att bli fru Guy Ritchie, men med tanke på hennes nästan läskiga sätt att lyckas plocka upp trender så var det ändå en fingervisning om att detta var något speciellt.

Den brittiska gangsterfilmen hade i slutet av 1990-talet sett sina bästa dagar. De stenhårda rullarna med bland annat Michael Caine ("Get Carter") hade börjat kännas mossiga både stil- och innehållsmässigt. Att det pågick filmiska revolutioner till att förvandla Rule Britannia till Cool Britannia hade redan Danny Boyle sett till genom klassiker som "Trainspotting" och "Dödsleken".

Ingen av de filmerna innehöll något dock de mer klassiska gangsteringredienserna och i stället blev det en annan ung britt som tag i det hela, en då 30-årig Guy Ritchie.

Med en relativ låg budget, men med ett glödhett manus lyckades han samla några av Storbritanniens tunga namn som då var på väg att göra internationell karriär. Vad sägs om en rollista som inkluderar: Jason Flemyng, Dexter Fletcher, Steven Mackintosh eller Jason Statham? Dessutom, och kanske var det därför filmen fick ordentligt med uppmärksamhet innan den ens nådde brittiska biografer, fanns två lite mer exotiska namn på filmaffischen. Sångaren Sting hade tidigare gjort filmer, men att den omtalade och våldsamme fotbollsspelaren Vinnie Jones fanns med var en överraskning som hette duga.

Att han sedan i stort sett spelade "sig själv" fast i en gangstermiljö, gjorde mindre. Men man kan inte bara ha bra skådisar, filmen i sig måste vara bra och det var antagligen här som Ritchie grundlade sin senare internationella karriär.

Handlingen kretsar kring en obetald skuld efter ett riggat spel som ska finansieras av att råna ett gäng tjuvar som bor granne med huvudpersonerna. För er som inte sett filmen ska man inte egentligen avslöja mer än så för Ritichie har ett par riktigt snygga överraskningar på gång. Dock kan jag med gott samvete sukta den nyfikne med att filmen innehåller några grymt snygga skjutscener, vassa och minnesvärda repliker och ett slut som faktiskt vet när det är dags att ta farväl.

Ett gott hantverk med andra ord, men det som är nyckeln till att "Lock, Stock and Two Smoking Barrels" faktiskt blev, och fortfarande är, en sådan fantastisk film är det tempo, den livsglädje och den uppkäftiga attityd som präglar samtliga 106 minuter. Inte sedan dess har Ritchie, trots flera bra filmer som "Rock'n'rolla" och "Sherlock Holmes", lyckats lika bra att på samma gång ge oss en smäll i skrevet samtidigt som han skjutsar oss fram i 300 kilometer i timmen.

När jag såg om filmen tidigare var jag faktiskt förvånad över bra den står sig även i dag. Det är väl egentligen bara vissa tekniska detaljer, mobiltelefoner till exempel, som daterar händelserna.

Och som tidigare nämnt är Ritchies film egentligen inte ny på något sätt. Vi har sett gangsters försöka blåsa varandra på tjocka brittiska dialekter tidigare, vi har sett galna och våldsamma skjutdueller i ruffiga industrimiljöer och hur många gånger har det inte funnits roliga karaktärer med fräcka punchlines som levererar?

Men Ritchies hantverk var här helt oklanderligt och den energi han skapar visar att det ibland är bra att inte ge filmmakare för mycket stöd eller för snäva ramar.

Inte undra på att världens största popstjärna föll som en fura 1998.