Locked Down 2021

En riktigt bra film har ju förmågan att skapa en oförglömlig upplevelse som får en att le njutningsfullt när man tänker på den. Andra filmer saknar det där lilla o:et i oförglömligt. Det blir problematiskt när man ska recensera en förglömlig film efter som man inte kommer ihåg någonting. Och en film som lämnar ett såpass obestående intryck får som man kanske kan misstänka inte några högre poäng.”Locked Down” är en sådan film.

Linda (Anne Hathaway) och Paxton (Chiwetel Ejiofor) är ett gift par i London som är på gång att separera när pandemin tvingar dem att isolera sig tillsammans i sitt hus. Lindas karriär, som hon sköter via Zoom, blomstrar, medan Paxtons liv går på tomgång eftersom en kriminell incident i hans förflutna gjort att han hamnat i brottsregistret, vilket förstört alla chanser till ett bra jobb.

Med hjälp av en förfalskad ID-handling får han ett tillfälligt jobb som leveransförare av en extremt värdefull juvelerartrasport från Harrods i London. När Linda förstår att det är hennes VD som beställt transporten föds en idé som kan göra dem båda ekonomiskt oberoende att följa sina drömmar - så länge de lägger alla moraliska betänkligheter åt sidan…

“Locked Down” känns som ett hastverk ihoprafsat på kort tid, vilket det uppenbarligen också är eftersom handlingen utspelar sig under första “locked down”-perioden i London. Idén kan ju omöjligen fötts innan Covid-19 förändrade världen i början av 2020, för mindre än ett år sedan alltså i skrivandes stund. Man nästan hör producenterna i bakgrunden stå och skrika “skynda på” för att få ut produktionen först i raden av pandemi-filmer, men dessvärre har nyheten med att bära mask, stå på en armslängds avstånd, hamstra toalettpapper och klä upp sig för Zoom-möten men behålla pyjamasbyxorna på försvunnit eftersom det är det numera är vardag.

Precis som att gå på toaletten eller äta frukost är det någonting vi alla gör dagligen, så här finns få komiska poänger att hämta. Det känns som tanken är en sort småmunter version av “Scener ur ett äktenskap” fast med pandemiångest, vilket faller platt när det småroliga sällan är särskilt roligt, eller när de dramatiska bitarna saknar djup.

Dessutom ändras tonen i filmen med en märklig vändning när äktenskapsgnabbet byts ut till juvelkuppsplanerande, men inte heller som mästertjuvsfilm blir tonen rätt. Allt går för lekande enkelt och det finns inte tillräcklig anledning till ett såpass farligt och livsomvälvande val förutom någonting om att Linda helt plötsligt vill bli en ekonomiskt oberoende konstnär, vilket dyker upp från ingenstans. 

Paret må ha samma pandemiångest som resten av världens befolkning, men de lider tryggt i ett vackert hus, som visar sig ha en trädgård full med ångestdämpande drogplantor. De åker motorcykel och glömmer bort att de inte är kära längre. Handlingen känns mest konstig.

Men Hathaway och Ejiofor är samspelta och charmiga. Tunga namn som Stephen Merchant, Mindy Kaling, Lucy Boynton, Ben Stiller och Ben Kingsley dyker upp i handlingen, som trots allt kanske har nån liten småunderhållande sekvens här och där. Därför får filmen två poäng i stället för en, samt instruktionstipset att se den helt utan förväntningar. Då kanske man kan finna underhållning för stunden. Kanske.