Logan Lucky 2017

Det är allmänt vedertaget att det vilar en förbannelse över familjen Logan. Den ensamstående pappan Jimmy (Channing Tatum) haltar fram – bokstavligt talat, hans ena ben är trasigt – mellan tillfälliga kneg och lyckas aldrig riktigt träffa rätt i livet, medan brorsan Clyde (Adam Driver) är en invalidiserad krigsveteran som använder sin armprotes till att hälla upp öl åt gästerna på en tröstlös vägkrog. Systern Mellie (Riley Keough) tycks vara den enda familjemedlemmen som än så länge har klarat sig helskinnad, men med en mager frisörslön och värdefulla bilkörningskunskaper blir även hon inkluderad i stöten. Man ämnar befria den lokala NASCAR-arenan från en större summa pengar mitt under pågående lopp.

Bröderna har visserligen lagt det kriminella livet bakom sig, men det skulle ju inte bli någon film om det inte fanns utrymme i samvetet för det där sista jobbet som ska försätta alla på grön kvist på livstid. Kruxet är att gängets presumtive sprängexpert, Joe Bang (en tokblonderad Daniel Craig) för närvarande avtjänar ett fängelsestraff. Att temporärt frita honom blir nödvändigt, liksom att värva hans två minst lika säregna bröder till företaget. Men ju fler kockar desto sämre soppa, och utsikterna att ro det delikat synkroniserade rånet i hamn tycks dystra. Såklart.

Soderbergh, som inte har gjort långfilm sedan ”Mitt liv med Liberace” (2013), lär ha fått i uppdrag av en producent att hitta en lämplig regissör till det manus som sedermera blev ”Logan Lucky”. Han charmades av klassperspektivet och det kluriga upplägget för själva stöten i filmen och lade sedermera beslag på det själv. Som en "anti-glam version of an Ocean's movie", lär ”Ocean's Eleven”-regissören själv ha sagt, och det är en välfunnen formulering. ”Hillbilly-” eller ”white trash-” hade också fungerat.

Byt ut de eleganta, kostymklädda fifflarna i valfri ”Oceans”-film mot ett gäng aparta lantisar och förlägg den överkonstruerade, förnuftstrotsande kuppen till en NASCAR-arena istället för något flådigt hotell - applicera sedan Soderberghs schangtila klippning och en humoristisk ton som bara väldigt sällan övergår i buskis. Resultatet är en angenäm filmupplevelse som i ton och dialog ofta närmar sig Cohen-brödernas territorium, samtidigt som den sett till strukturen bär kuppfilmens (heist film) alla kännetecken.

Någon enstaka skönhetsfläck – Seth MacFarlane skjuter över målet som brittisk och odräglig stallchef - förtar inte intrycket av att Soderbergh har haft roligt på jobbet, så här efter långledigheten. Att själva rånet förlitar sig på skrattretande många tillfälligheter och omöjliga odds borde inte avskräcka någon som har sett de tidigare nämnda”Oceans”-filmerna.

 

Visserligen är filmen marinerad i kultur och jargong som är mer eller mindre specifik för North Carolina i allmänhet (och NASCAR-entusiaster i synnerhet), men inte så att man känner sig vilsen som tittare. Steven Soderberghs opretentiösa men stiliga återkomst känns i allmänhet ganska bekant.