LOL 2012

Det är lätt att klanka ner på kändisar som Miley Cyrus, som ridit på vågen av kändisföräldrar och insmickrande TV-serier. Nu har hon dock fått chansen att visa vad hon går för en andra gång på bioduken (första var i usla "Last Song") och det går bara att konstatera att tjejen har lika mycket talang och karisma som en blomkruka.

Hon spelar Lola (ja, ni fattar ordvitsen) som efter sommarlovet dumpas av sin douchebag till pojkvän för att springa rakt in i armarna på sin bästa killkompis.

Samtidigt gnabbas hon med mamma (Demi Moore), som har egna kärleksbekymmer i form av en hemlig relation med exet (Thomas Jane) och en uppvaktande polis (Jay Hernandez). Tanken är att deras liv ska reflektera varandra men det är faktiskt helt omöjligt att bry sig om någon av dessa outhärdliga karaktärer.

Lola är precis den där typen av festande, bloggande och överdramatisk fjortis som finns i var mans hushåll. Problemet är att den typen av fjortis är, precis som här, irriterande barnslig och självupptagen (hennes största hämnd mot en otrogen pojkvän är att radera honom från Facebook och hångla med någon annan). Hon inte bara sönderanalyserar sina i-landsproblem, utan tjatar och gnäller dem till döds i antingen sin dagbok eller valfritt online chatoffer. Cyrus, som verkar försöka döda sin image genom att spela gräsrökande, "alternativ" tjej, passar extremt illa för rollen och ser om möjligt plastigare och mer söndersminkad ut än både Moore och Gina Gershon (som båda lär ångra att de strippade sönder sina karriärer i "Striptease" respektive "Showgirls" på 90-talet).

I Moores tragiska fall får man numera gå tillbaka till just tidigt 90-tal för att minnas de få minnesvärda roller och filmer hon faktiskt gjort. Hon är inte dålig men står här handfallen med ett ruttet manus och en rollfigur avskalad på all form av trovärdighet då hon som vuxen kvinna hanterar sina relationer likt en tonåring. Karaktärerna envisas allmänt med att kommunicera och prata känslor antingen online eller genom sms. Som om man inte ens orkat försöka skriva någon meningsfull dialog.

Bristerna i den här kalkonen är oräkneliga. Smygreklam, en munplutande Robert Pattinson-kopia, en generande fördomsfull sekvens i Paris där man driver med både fransmän och utvecklingsstörda, ett klädshopping- och fontänposeringsmontage, tjatiga MTV-covers, flashbacks av minutgamla scener, tröttsamma stereotyper (alla tonårskillar spelar i band och kallar varann "dude"), en slowmotion-final på en konsert och en fantastiskt parodiskt slutkläm. I en scen säger mormodern i filmen "Det här huset behöver en man" - må så vara, men först och främst behöver den här filmen en hjärna.