London Boulevard 2010

Kåkfararen Mitchell (Colin Farrell) har nyligen kommit ut från fängelset. Hans gamla vän Billy (Ben Chaplin) råder honom att komma tillbaks, och den här gången undvika att hamna i famnen på polisen. Men Mitchell har bestämt sig för att lämna brottets bana. Av en tillfällighet blir han livvakt åt den unga tillbakadragna skådespelerskan Charlotte (Keira Knightley), som gömmer sig från omvärlden i ett stort mansion vid Holland Park. Charlottes enda sällskap är hippieassistenten Jordan (David Thewlis), sedan hennes oansvariga make har försvunnit till Spanien. Mitchell inleder en relation med Charlotte. Men livet är inte alltid en dans på rosor, vilket Mitchell får befara när gangsterbossen Gant (Ray Winstone) får upp ögonen för honom.

"London Boulevard" är William Monahans första framträdande som regissör. Han är mest känd som manusförfattaren bakom Martin Scorseses "The Departed" och Ridley Scotts "Body of Lies". Här tar han an filmatiseringen av den irländska författaren Ken Bruens roman, som är löst baserad på Billy Wilders noir-film "Sunset Boulevard", därav filmens udda namn. För du kommer knappast att finna London Boulevard i London.

Monahan har till den här filmen lyckats samla ihop en imponerande skara av brittiska skådespelare. Colin Farrell är tafatt som den våldsamma och hänsynslösa gangstern Mitchell. En man med få ord och vänner, som låter knytnävarna tala. Det finns en mörk sida kvardröjande inom Mitchell, vilket hotar att uppsluka honom. Utslaget är dessvärre alldeles för förutsägbart för att det ska bli bra. Keira Knightley gör en medioker insats. Hon står mest med armarna i kors och ser härjad ut.

Filmens starkaste karaktärer är birollsinnehavarna Ben Chaplin och David Thewlis. Chaplin är underbart patetisk och sliskig. Thewlis är ständigt hög och underhållande i sina konversationer med Mitchell. Han lyser av självförtroende och verkar stormtrivas som Charlottes assistent. Han är en frisk fläkt till en annars excentriska och deprimerande gangsterrullen.

Filmens vagaste element är romansen mellan Mitchell och Charlotte, som uppstår från ingenstans. Det kan vara en av de fånigaste romanserna på riktigt länge. Kemin mellan skådespelarna känns melankolisk och det bli inte bättre av att Farrells karaktär är känslomässigt handikappad. Det känns allmänt som en Houston-Costnersituation.

Den stora behållningen är soundtracket med gamla bits från Bob Dylan och The Yardbirds. Det blir stämningsfullt och filmens samtida karaktär får 60-talsvibbar över sig.

Efter 104 minuter lång "London Boulevard" blir resultatet en tröttsam och livlös gangsterfilm. Handlingen känns spretig och det är först när Monahan ska knyta ihop säcken som det blir riktigt bra. Kanske de mest hängivna fansen av brittisk gangsterfilm kommer att tilltalas av de dystra scenerna av London och Farrells förskräckliga Londondialekt.