Lonely Hearts 2006

Detta är den fjärde filmatiseringen av seriemördarparet som i slutet av 40-talet iskallt förförde och mördade ensamma kvinnor. Det är också den filmatisering på ämnet som bjuder det mest imponerande starfältet, med John Travolta i spetsen som polisen Elmer C. Robinson (som var regissörens farfar). Med den totalt misskjutande "Den svarta dahlian" färskt i minnet svider det därför extra hårt att ytterligare en misshandel av 40-talets mest intressanta utredningar är ett faktum.

Martha (Hayek) och Ray (Leto) är två sol-och-vårare som av ödet förs samman. Deras brott att lura oskyldigt vetande på deras besparingar var relativt harmlöst var för sig, men när dessa två blev ett kärlekspar och började blåsa folk tillsammans blev det en kombination med många dödliga utgångar. Poliserna Elmer (Travolta) och Charles (Gandolfini) börjar sökandet efter dessa iskalla mördare, men det är ett komplicerat fall och Elmers mörka förflutna försvårar utredningen.

Jag trodde inte det kunde bli så mycket värre än vad "Dahlian" åstadkom i slutet av förra året. Jag hade fel. "Lonely Hearts Killers" har inte många rätt den heller, förutom musiken som jag tyckte svängde lätt inledningsvis och jag kan även sträcka mig till att bjuda på det faktum att Jared Leto gjorde en godkänd prestation.

Vad det sen gäller manus så är det ett hån mot alla inblandade och regissör/manusförfattaren Todds farfar lär slå kullebyttor av ilska i sin grav. Det som stör mest är att inget i manuset känns färdigt, han påbörjar många spänningar mellan karaktärer och andra sidospår för att fylla ut sin film men slutför få av dem, och den lätt röriga känslan som också fanns i ”Dahlian” smyger sig på även här.

Travoltas karaktär lider av sviterna efter hustruns självmord, har svårt att ta hand om sin tonårsson och han har också en hemlig affär med sin kvinnliga kollega (Dern). Det må hända att Todd tyckte det var viktigt eftersom det uppenbarligen måste har varit ett stort trauma för familjen, men rent dramaturgisk i den här skildringen fungerar ingenting av det, speciellt inte med hans obefintliga regi.

Alla känns obekväma i sina roller (undantag för Leto), antagligen för att ingen har någon vettig replik att komma med. Salma Hayek går mig på nerverna redan vid första scenen, hennes spanska brytning var knappt sexig för 10 år sedan och är absolut inte det nu. Travolta är avslagen och Gandolfini får knappt något spelutrymme fast mest förvånande är Scott Caans roll. Han hoppar in i några scener, säger något spydigt, gärna med en svordom och försvinner. Återigen den ofärdiga känslan.

Där "Den svarta dahlian" i alla fall hade ett sedvanligt snyggt foto signerat De Palma bjuder "Lonely Hearts Killers" bara på en otroligt välgjord flint och tillhörande tupé på Jared Leto vilket var det som fångade mitt intresse mest. Inte offren eller själva polisutredningen - och då har något gått väldigt snett.