Look Both Ways 2005

Meryl (Justine Clarke) är en medelålders kvinna som arbetar som konstnär. Hon är en person som fantiserar väldigt mycket och då speciellt om dödsolyckor, mördare och människoätande hajar. Hennes far har precis dött och hon är på väg hem från hans begravning. Nick (William McInnes) är fotograf på en nyhetstidning. Han har precis fått veta att hans kropp formligen invaderas av cancer och hans liv ställs på ända. Genom en tragisk olycka möts dessa två själar och fler öden än bara deras vävs in i en historia. En historia där alla har en del hur liten den än må vara.

Det är inte varje dag som man ser film med ursprungsland Australien. De flesta känner säkerligen mer till deras skådespelare såsom Nicole Kidman, Mel Gibson och Russel Crowe m fl. Men på sin väg mot svenska biografer har ”Look Both Ways” vunnit ett antal priser och nominerats till desto fler och det är inte svårt att se varför.

Till en början kan det tyckas vara en ganska enkel historia som utspelar sig på vita duken och för en del en ganska tung sådan. Men ”Look Both Ways” är en fräsch och käck film, det sista kan ju bero på den australiensiska accenten. Lagren är fler än vid första intrycket ju djupare man kommer in i storyn. Lager ur olika liv som skapar en gripande historia.  Här möter vi en värld som mycket väl skulle kunna vara din eller min realitet. Någon dör, någon sörjer och världen fortsätter sin gilla gång. Men mitt i allt detta finns ändå människor som med alla sina egenheter måste tackla vardagen. Oftast har filmer som behandlar ämnen som just döden eller liknande en tendens att bli lite i dystraste laget. Inget dåligt med det men ”Look Both Ways” är inte en sådan film.

Scenerna varvas med tecknade inslag av Meryls katastroffantasier som vid tillfällen både är lite skrämmande och befängt skrattretande. Detta ger en som tittare en sorts andrum från allt det tunga. Allt är inte nattsvart även om de mest hemska saker faktiskt kan hända vilken sekund som helst. Karaktärerna i denna film är ovanligt mogna och jordnära och lätta att inte bara identifiera sig med utan också ta till sig. En är dryg och självupptagen, en annan full med skuldkänslor och en tredje bara trött på hela skiten. Det blir helt enkelt en kompott av drama och lika delar vardagskomedi.

Det är en svår balansgång att inte ta i allt för mycket i skapandet av en film. Det mesta funkar i ”Look Both Ways” men det är just dessa små mellanslag i filmen vare sig det är panorerande över en solnedgång eller en tillbakablick i fantasin, som i slutändan kan bli lite för många. Charmen tar inte slut men tunnas ut allteftersom filmen blir lite sönderhackad av de olika hoppen. Känslan av att bli runtkastad som tittare kan inte frångås men är egentligen en detalj i ett större sammanhang.

”Look Both Ways” är en film om döden men i slutändan handlar den lika mycket om livet. Om verkligheten som några av oss tvingas stå inför och vardagen som rusar förbi i bakgrunden. En film som med en diskret enkelhet kryper under huden och får en att känna ett välbehag. ”Look Both Ways” är en riktigt bra film som lättast kan beskrivas som ”Efter regn (och diverse åska) kommer solsken”… också för oss tittare.