Looney Tunes: Back in Action 2003
Synopsis
Info
Kärlek från första till sista rutan
Alla filmerna präglas av en slags serietidningskänsla och det är inte förvånande att först Zemeckis (”Who Framed Roger Rabbit”) och nu Dantes fusioner av spelfilm och animerad film har blivit så lyckade. Men medan de andra växt upp och börjat göra ”seriösa” filmer av varierande kvalitet har Joe Dante bara fortsatt. Från ”Piranha” via Gremlins-filmerna fram till ”Looney Tunes: Back In Action” har hans filmer varit en oavbruten kärleksförklaring till all slags populärkultur. Titta bara på scenen när Elmer Fudd jagar Bugs och Daffy genom tavlor av Edvard Munch, Georges Seurat och Salvador Dalí och animationen anpassas till tavlornas stil. Årets scen!
Handlingen går ut på att Daffy fått sparken från Warner Brothers och ska hjälpa Brendan Frasers stuntman DJ Drake (givetvis spelad av Brendan Fraser) hitta sin pappa, filmstjärnan och spionen Damien Drake (givetvis spelad av Timothy Dalton), som blivit kidnappad av chefen för ACME (mer oväntat spelad av Steve Martin) som planerar världsherravälde genom att förvandla människor till apor, tvinga dem att arbeta i hans fabriker, för att sedan förvandla tillbaka dem till människor och därmed potentiella kunder. Det låter jättefånigt. Det är jättefånigt.
Den stora förbättringen mot ”Space Jam” är att ”Looney Tunes: Back In Action” är tecknad film även i spelsekvenserna. Från Hollywood och Las Vegas till Paris och Afrika och upp i rymden på 90 minuter. Filmen får till exakt samma anarkistiska anything goes-känsla som kännetecknar de tecknade filmerna. Och jag har nog inte sett så många filmreferenser i en film sedan ”Small Soldiers”. Bara att Kevin McCarthy upprepar sin roll som Dr. Bennell från ”Invasion Of The Body Snatchers” är ju roligt. Att han sedan arbetar på Area 52 är ju fullkomligt hysteriskt.
Det hade varit så lätt att spela in ”Space Jam 2: Om jag vänder mig om kommer du med mig då?”. Någon jävla romantisk komedi med Bugs Bunny och Lola Bunny. ”Looney Tunes: Back In Action” är något helt annat. Kärlek från första till sista rutan. Den finaste julklapp Joe Dante hade kunnat ge oss. Årets film!
