Lord of War 2005

”Det finns 550 miljoner skjutvapen runt om i världen. Det blir ett vapen för var tolfte person. Nu är frågan bara: hur beväpnar vi de övriga elva?”

Yuri Ozlov är vapenhandlare, och inte vilken som helst. Hans ukrainska familj äger en restaurang med typiska nationalrätter, men efter att han som ung sålt sin första Uzi till två skumma typer på ett hotellrum, inser han sitt livs kall – han och brorsan Vitoly byter snabbt borsjtjen mot granater och AK47:or. Affärerna går strålande, och snart levererar han varor i ofattbara mängder till regeringar världen över. Vart det än förs krig, är Yuri på plats och förser arméerna med sina vapen. Med åren blir han allt duktigare på att kringgå lagen och få verksamheten att på ytan se fläckfri ut. Båtnamn målas över och stridshelikoptrar modifieras något så fort Interpol är i närheten. Även lögnerna mot familjen blir fler och fler. Det råder ingen tvekan om att Yuri är en man utan moral, han ser inget fel i det han gör – han uppfyller en efterfrågan, och i slutändan är det ju inte han som trycker på avtryckaren – och är mycket övertygande när han förklarar denna teori för oss.

Redan från scen två, när vi ur en kulas synvinkel (om kulor nu kunde se, vill säga) får följa hela dess väg från tillverkning, via lagerlokaler och transport till ett krigsdrabbat, möjligen afrikanskt land och slutligen in i en obeväpnad pojkes huvud, är det klart att detta är en film som skiljer sig från mängden. ”Lord of War” kan låta hemsk, men är en underhållande satir om vapenindustrin. Manuset är fyllt med smart humor, vilket emellanåt är obehagligt med tanke på den hårda verklighet som samtidigt skildras: folkmord och slakt, korrumperade världsledare, barnsoldater. Man kan fråga sig om humorn och filmens mestadels lätta stämning (högt tempo, cool musik) gör att det blir lättare att ta till sig detta svåra ämne, att den drar en publik som vanligtvis inte skulle se en film om en av krigets okända sidor? Eller är det som vissa kritiker i USA sagt, att filmen blir ytlig och trist? Jag kan garantera att här finns inte en enda tråkig sekund. Yuri hade kunnat vara en dammsugarförsäljare, och ändå lika fascinerande att följa, för filmen handlar främst om honom som person (och det bör nämnas att det inte helt oväntat är en sann berättelse), en påhittig och sjukt duktig säljare. Och även om jag vanligtvis sällan tål Nicolas Cage så är hans rolltolkning en njutning att se, liksom resten av filmen. Även om det är en våldsam och rå sådan.

Men filmen berör som sagt även ett mycket allvarligt tema. Visst finns det fullt med historier om andra världskriget, om Vietnamkriget, men det finns krig runt om i världen även idag, och även om jag inte skulle kalla mig särskilt insatt så känns filmens skildring av dessa hemskheter realistisk. Och nej, jag tycker inte att humorn och Cages coola framtoning bagatelliserar dessa händelser.

Även om vapenindustrin i sig framställs som ett glammigt toppjobb med resor, brudar och bra betalt, är det upp till var och en att avgöra om Ozlov är en god eller ond man. Är han en far som bara vill försörja sin familj? Eller bär han lika mycket ansvar som de skjutglada afrikanska presidenter han gör affärer med?

Slutligen: ja, jag rekommenderar ”Lord of War” starkt. Till er som gillar politiska filmer. Till er som gillar krigsfilmer. Till er som gillar coola och snygga filmer. Till er som gillar att tänka efter, för filmen väcker tankar. Eller till er som bara ser fram emot att bli underhållna i två fullspäckade timmar.