Lords of Salem 2012

Jag vill gilla Zombies filmer, och jag vill tro att det finns talang i den uppenbart smått skruvade hjärnan hos den skräckfilmsälskande f.d. metalrockaren. För passionen finns där, såväl som respekten och kärleken till gammal, hederlig och klassisk skräck. "The Devil's Rejects" var en underskattad exploitation-hyllning över medel och åtminstone första halvan av "Halloween" var en förvånansvärt nytänkande och intressant remake. Men annars har han mycket kvar att bevisa.

Här har han fått för sig att experimentera med den seglivade djävulsgenren som var på sin topp med filmer som "Omen", "Exorcisten" och "Rosemarys baby". Numer utgörs den av fantasifattiga remakes, uppföljare och kopior av nämnda filmer och "The Lords of Salem" är - tyvärr - knappast något undantag.

Första misstaget Zombie gör att casta frugan Sheri Moon i huvudrollen. Moon har blivit något av regissörens stjärna och musa (i hennes första scen låter han kameran ohämmat dregla över hennes omotiverat nakna kropp) men den talang och karisma han verkar se går oss alla andra förbi. Särskilt illa också eftersom hon alltid får spela mot stabila veteraner i genren som klassar ut henne efter en halv replik.

Moon spelar här en radio-DJ (som klär sig och pratar som en tonåring) som mottar en mystisk LP-skiva från anonym avsändare. Både gruppens namn och låtens melodi kan kopplas till ett gäng stygga 1600-talshäxor som utlovade hämnd på stadens kvinnor när de brändes på bål - gissa vad som händer när nämnd skiva spelas i radioprogrammet?

Till sin fördel har Zombie (fram till slutet) undvikit de hetsiga MTV-klippningar som gör hans filmer ganska besvärliga och svårsmälta. Här satsas istället på obehaglig atmosfär, med stundtals framgång. Vår huvudkaraktär bor i ett ruggigt hyreshus med långa korridorer med den äldre hyresvärdinnan och hennes två väninnor ständigt lurkandes - klassiker som Polanskis "Hyresgästen", Argentos "Suspiria" och "Ondskans redskap" kommer på tal. Det är fetmarkerade men beundransvärda referenser - tyvärr haverar filmen när Zombie försöker åstadkomma något eget.

Filmen kliver rakt ner i kalkonträsket i en scen där en mumieliknande, kostymklädd demon rastar sin get på en kyrkogård. När Lucifer själv sedan ska introduceras är det i form av dvärg utklädd till något som liknar en grillad kyckling. Zombie försöker sig på knäppa, bisarra, symboliska bilder som knappt David Lynch skulle komma undan med: som demoner iklädda påve- och prästklädnader onanerandes med färgglada dildos, eller en naken, psykotisk häxa som slickar blod av en nyfödd bebis.

Tacksamt nog finns här - som vanligt i Zombies filmer - gott om oförtjänt bortglömda toppskådespelare från genren som bidrar med lite stjärnglans. 80-talsbaben Meg Foster spelar den vämjeliga ledarhäxan (bland de mest utseendemässigt otacksamma kvinnoroller på länge), Bruce Davison är alltid ett pålitligt ansikte och Judy Geeson, Patricia Quinn ("Rocky Horror Picture Show") och underbara Dee Wallace ("E.T", m.fl.) fullkomligt lyser i sina scener. Synd bara att de tvingats jobba med en värdelös huvudrollsinnehaverska, ett absurt manus och en tafatt regissör.