Lost Girls 2020

Det är alltid lite moraliskt knepigt när man vill ge en film höga betyg på grund av det viktiga budskapet, eller som i det här fallet, att hedra familjen och de flickor som fick sätta livet till. ”Lost Girls” är nämligen baserad på verkliga händelser, där flera prostituerade tjejer mördats och grävts ner vid Ocean Parkway i Long Island sedan 90-talet utan att någon misstänkt eller sett någonting. Inte förrän Shannan Gilberts mamma Mari (Amy Ryan) börjar nysta i fallet med sin försvunna dotter, och kräva svar, uppdagas morden. Därför känns det som en dubbel besvikelse att filmatiseringen, adapterad från journalisten Robert Kolkers bästsäljande bok, lämnar mig såpass oberörd.

Den slitna, ensamstående Mari har knaper ekonomi och balanserar två jobb för att försörja sig och sina två hemmaboende döttrar, Sherre (Thomasin McKenzie) och Sarra (Oona Laurence). När chefen på bygget inte vill ge henne fler skift tvingas hon be äldsta dottern Shannan, som bor någon annanstans, om hjälp med pengar. Hon lovar att betala tillbaka, men vi förstår snart att det inte är första gången dottern får hjälpa till. När hon inte dyker upp till middagen hon tackat ja till, eller går att få tag på per telefon, blir familjen orolig. De får konstiga samtal från en Dr Hackett (Reed Birney) som säger att han hjälpt dottern (med vad?), och Shannans pojkvän som undrar vart hon är. Men polisen kan inte göra någonting innan tillräckligt lång tid gått efter försvinnandet, så det blir upp till Mari att försöka få reda på vad det är som hänt.

Hon tar sig an sitt kall med Erin Brochovich-liknande glöd och kämparanda, vilket övriga karaktärer ofta påpekar om det nu inte skulle vara uppenbart för oss i publiken. Vi får höra av poliserna (Dean Winters och Gabriel Byrne) som kikar ut på henne i väntrummet på polisstationen att hon är ”bekymmer”, och av de andra mördade flickornas mammor att endast hon kan hjälpa dem.

 

Här finns frön som skulle kunna utvecklats till mer känslonyanserade scener, som det faktum att Mari faktiskt visste vad hennes dotter gjorde, och till och med var beroende av den extrainkomsten för att klara sig, eller ångern av ha låtit Shannan växa upp i fosterhem då Mari själv var för ung för att klara av att ta hand om sitt barn. Men inte ens scenen där Sherre bönfaller mamman att förstå hur hon känslomässigt låst Shannan ute och fortsätter göra så med dem känns särskilt engagerande.

I sann kriminalserieanda radas händelserna upp som berättartekniska ledtrådar snarare än att förmedlas emotionellt, och det kanske det som är största problemet med filmen… Morden fick ju aldrig sin lösning, så ledtrådarna leder ingenstans. Kriminalfilmers lockelse är ju att ge någon sorts upprättelse av världsordningen och känna att rättvisa skipats. Verklighetsbaserade ”true crime”-berättelser kan inte alltid ge den tillfredställelsen utan tilltalar av andra skäl – ofta i programformat riktat mot en nischad tv-publik.

 

Det känns som om ”Lost Girls” faller lite mellan genrestolarna; att ge röst åt kvinnorna längst ner i samhällshierarkin utan att utveckla det närmare, att vara kriminaldrama utan att lyckas höja sig över klichéerna, och som familjedrama utan att lyfta de emotionella bitarna av den tragedi det faktiskt handlar om.

När Marni beklagar sig över hur Shannon och flickorna av allmänheten reducerats till beteckningen prostituerade, medan de har hela liv bakom sig, som att Shannon var den första i familjen att gå på college, och hur fint hon sjöng som liten i en talangtävling, känns det som ett viktigt budskap. Kanske skulle ”Lost Girls” fungerat bättre som ett mer renodlat drama, där vi fått lära känna karaktärerna lite bättre? Nu lutar sig filmen på slentrianmässigt berättande som bara de mest hängivna crime-fans kan gå igång på – resten får nöja sig med en ganska medioker filmupplevesle.