Lost River 2014

I eftertexterna till "Lost River" tackas sådana som Guillermo del Toro, Derek Cianfrance, Nicolas Refn och Terrence Malick. Det är lätt att se hur alla de har inspirerat Gosling när han nu tar sina första steg bakom kameran. Cianfransk realism blandas med del Toros mörka sagor, fångas sedan med ett foto som andas av både Malicks poesi och Refns neonupplysta världar. Här saknas det inte heller visuellt spektakel nästan som ur "Moulin Rouge" eller mystiken ur Shyamalans tidiga, bättre filmer. Släng in David Lynch och en ljussabelduell i mixen, så klarnan kanske bilden av vad som väntar.

Diskbänksrealism möter färgstark vuxensaga, är bästa sättet att beskriva "Lost River". Men med all namedropping åt sidan har filmstjärnan gjort regidebut med ett säreget och vågat projekt, som inte liknar så mycket annat där ute. Som sagor ofta gör handlar den här om monster, och hur de ska övervinnas. Ta det inte så bokstavligt men gå gärna in med öppet sinne, det är mitt råd. Och njut, bara njut, av de vackra bilderna!

Berättelsen tar sin plats någonstans i finanskrisens Amerika, på en plats och tid som kan vara var och när som helst. En egen liten alternativ verklighet kallad Lost River, en stad som nu allt fler flyr ifrån. Husen som ingen längre har råd att betala rivs av banken eller bränns ner av gäng. Även lagens väktare verkar ha glömt den här hörnan av världen. Nu styrs gatorna av den självutnämnde härskaren Bully. 

Men det finns de som inte har gett upp hoppet, eller har ingen annanstans att ta vägen. Som ensamstående mamman Billy (Christina Hendricks) med sina två pojkar. För att kunna behålla deras hem sväljer hon sin stolthet och tar anställning på en makaber nattklubb. Samtidigt som hennes äldste son Bones (Iain De Caestecker) råkar reta upp sadistiske Bully (Matt Smith). Ingen retar upp Bully ostraffat. Men granntjejen Rat (Saoirse Ronan) har ett förslag som kan lösa alla deras problem.

Det tål att upprepas att "Lost River" är en sanslöst snygg och stämningsfull film. Varje ny scen är en överraskning, varje miljö är häpnadsväckande. Man sitter som förtrollad. Filmteamet, handplockat från världens alla hörn, är naturligtvis ingen slump. Från klipparna Valdís Óskarsdóttir ("Eternal Sunshine of the Spotless Mind") och Niko Leunen ("The Broken Circle Breakdown") till fotografen Benoît Debie ("Spring Breakers") och produktionsdesignern Beth Mickle ("Drive") - den här upplevelsen är lika mycket deras förtjänst. De hittar så mycket skönhet i de mest slitna kvarter.

Det har förstås klagats på att Goslings manus är tunt och hans visioner pretentiösa. På det svarar jag att "Lost River" är en film man antingen älskar eller inte förstår. Måhända sätter han stil före substans men här finns också en stark emotionell resa för den som är mottaglig. För mig är den årets mest magiska filmupplevelse. För förstagångsregissören är den en början på en ny, spännande karriär. Var ska han ta med oss härnäst?