Love Again 2023

Åh, den klassiska sagan om pojke som möter flicka och ljuv musik uppstår som efter förhinder slutar i passionerad förälskelse. Denna gång utspelas sagan - åtminstone vad vi ska tro - i verkligheten. Och den ljuva musiken stavas Celine Dion. Men det är inte mycket som känns verkligt i denna parodiliknande romcom där få eller inga beter sig som faktiska människor.

 

Vi följer barnboksförfattaren Mira (Priyanka Chopra Jonas) som har svårt att gå vidare efter att pojkvännen avlidit i en olycka. Journalisten Rob (Sam Heughan) har själv svårt att gå vidare efter att fästmön lämnat honom vid altaret. När Rob får en jobbtelefon är det med Miras döda pojkväns nummer och när hon börjar skicka kärlekstörstande SMS (som en form av terapi gissar vi?) är det Rob som mottar dem - och intresse väcks.

 

Här finns många distraherande problem och trovärdighet är definitivt ett av de största. Romcom-genren kan lätt komma undan med att glida in i sagoland men här är historien berättad i modern nutid. Rob är kanske en av filmhistoriens värsta journalister och glider runt på en räkmacka utan att utföra något. När han får uppdraget att intervjua Celine Dion - en av världens största, populäraste popdivor - försöker han inte ens och misslyckas gång på gång utan ens hot om uppsägning.

 

Sedan är karaktären i sig lika intressant som en ostsmörgås. En självupptagen fjant med stalker-tendenser som blir besatt och tydligen förälskad i en främling han får romantiska SMS från. Han är dessutom den typen av irriterande romcom-hjälte som begår en rad dumheter och fortsätter ljuga för och manipulera den intet ont anande hjältinnan.

 

Heughan gör sitt bäst dock och såväl han som Chopra Jonas är charmiga även om deras kemi är sval som bäst. Skildringen av Miras sorg känns ungefär lika genuin som reklamfilmen för ett försäkringsbolag. Man fläskar på med Dions musik i varje emotionell scen för att påminna publiken vad de ska känna. Här finns enstaka fniss, som Chopra Jonas man Nick Jonas i en gästroll som korkad dejt. Men lika ofta representeras komedin av ”tokiga situationer”. Eller Lydia West och vanligtvis pålitlige Russell Tovey (här med en obekväm amerikansk accent) som Robs kollegor som liknar seriefigurer mer än något annat.

 

Sedan är det kul att se Dion bjuda lite på sin härligt knasiga personlighet även om man snällt kan påstå att hon inte är någon större aktris. Tydligen ska hennes scener ha filmats separat i Kanada och man har löst det relativt snyggt med green screen och stand-ins. Men man har också ljussatt henne likt Joan Crawford på 1960-talet och halva filmen känns som marknadsföring för hennes turné.

 

Filmen utspelas i New York men förmedlar känslan av påtvingad, brittisk charm komplett med cringe-repliker, fejksnö och ett klimax stulet ur ”Bridget Jones”. Kanske hade det funkat bättre för 20 år sedan med Hugh Grant och Julia Roberts, som skymtar förbi på en tv-skärm för att påminna oss om bättre filmer i genren. Nu blir det mest en romcom som likt en hamburgare på McDonald’s saknar naturliga råvaror och förblir lika intetsägande som sin titel.