Love and Monsters 2020

Joel Dawsons (Dylan O’Brien) livssituation är inte helt optimal. Han förlorade sina föräldrar i apokalypsen för sju år sedan, då man försökte avstyra en livshotande asteroid genom att bombardera den med kemiska stridsmedel. Det funkade finfint, tyvärr orsakade det kemiska nedfallet en mutation i ryggradslösa djur (det vill säga ungefär alla djur som man helst inte vill möta en mordisk jätteversion av), vilket gjorde dem till mordiska jätteversioner av sig själva. De övervuxna krypen utrotade sedermera större delen av mänskligheten.

Sedan dess bor Joel i en underjordisk bunker med ett gäng tuffingar som regelbundet går upp på ytan för att fixa mat och som alla har hittat varandra i lyckliga parkonstellationer. Joel är bunkerns outsider, dels den enda som inte har någon respektive och dels är han gängets fegis, som blir fastfrusen av skräck så fort någon fara närmar sig. Medan de andra slåss mot monster på daglig basis är hans största bidrag till gruppen att laga minestrone.

Saker och ting börjar se ljusare ut när Joel via radio får kontakt med sin tonårskärlek Aimee (Jessica Henwick), och det visar sig att hon är i en koloni bara 14 mil bort. Fast besluten att hitta henne ger sig Joel ut för att genomföra vandringen, trots sina påtagliga svagheter när det gäller att möta de hungriga monstren på ytan. Som tur är får han lite hjälp längs vägen, inte minst av en klok hund som gör honom sällskap. Sakta med säkert lär han sig också mer om hur man ska hantera de olika monstren i den bestialiska faunan och kommer allt närmare målet att nå sin Aimee.

”Love and Monsters” är kanske inte cineastiskt banbrytande på något sätt, men det är svårt att inte charmas av filmen. O’Brien bär det tunga lasset och träffar helt rätt i tonläget med en hjälte som inte har de rätta förutsättningarna men som gör så gott han kan ändå. Joel blir en relaterbar karaktär som är lätt att tycka om, extra väl spelad i de stunder han blir fastfrusen av skräck och kameran zoomar in på O’Briens nästan gråtfärdiga ansikte. Ändå respekterar man honom, eftersom han möter sin rädsla och utvecklas. Det är ett välkommet avbräck från den färdigbakade actionhjälten som tar kommandot från första stund.

Joel är även uppbackad av ett gäng sköna sidokaraktärer, både mänskliga och icke-mänskliga. Hunden Boy stjäl en del av scenerna, och även en robot bidrar med värmande inslag. Dessutom får han hjälp längs vägen av Clyde (Michael Rooker) och Minnow (Ariana Greenblatt) ett par mer rutinerade ytvandrare som guidar honom genom några av farorna. Dynamiken de tre emellan för osökt tankarna till Zombieland, vilket får anses vara ett gott betyg.

De stora CGI-monstren spelar förstås också en stor roll, och är lagom realistiska för att övertyga utan att bli alltför äckliga. Det är förvånansvärt effektivt att förstora upp en massa kryp till monsterstorlek, och känns kreativt framförallt tack vare den stora variationen av krälande monster vi bjuds på. Fokuset i monsterstriderna riktas på spänningsmomentet och det blir aldrig särskilt mycket gore, vilket känns som rätt beslut utifrån filmens stil i övrigt.

Mot slutet tar filmen en lite otippad vändning och viker av mot mer klassiskt actionterritorium. Det är inte den starkaste delen av filmen, men funkar tack vare att man behåller en röd tråd till den tidigare handlingen. Allt som allt är ”Love and Monsters” en enkel men upplyftande historia om att våga fastän man är rädd, och ett stabilt val i tv-soffan för den som är ute efter en stunds underhållande verklighetsflykt.