Love & Friendship 2016

Jane Austens ofullständiga roman "Lady Susan" är förlaga till denna berättelse som inte helt otippat handlar om just Lady Susan Vernon, en änka som efter sin makes död i slutet av 1700-talet går lös på livet. Hon vill själv ha en ny man, men hon måste även hitta en make till den giftasvuxna dottern. 

Det är egentligen inte så jättemycket mer till handling i filmen då det mesta kretsar kring intrigmakerskan Lady Susan och de närmast henne. Karaktärerna vi möter är rätt många, men de presenteras för oss på ett väldigt pedagogiskt sätt, nästan som vore detta en barnfilm för vuxna. Det blir riktigt roligt så och framförallt är det fyndigt, i synnerhet för alla dem som inte sedan tidigare är så bevandrade i denna Austenska prosa och figurerna i den. 

Kate Beckinsale som Lady Susan och Chloë Sevigny som hennes förtrogna Alicia för tankarna till Stillmans ”The Last Days of Disco” från 1998 i vilken de två kvinnorna också spelade mot varandra. Den filmen handlade om två väninnor under ett glittrigt 80-tal och deras jakt efter män och kärlek i ett sökande efter sig själva vilket även ”Love & Friendship” på sätt och vis gör, fast såklart ca 200 år tidigare.

De båda skådespelerskorna är hur som helst otroligt övertygande även denna omgång och trots att jag gillar Sevignys mer återhållsamma stil, njuter jag hejdlöst av Beckinsales rappa tunga och som den listiga och iskallt beräknande Susan är hon perfekt. Jag hade emellertid önskat att Susan varit mer sympatisk och tycker tyvärr karaktären är något platt förutom när det kommer till hennes förförelsekonst. Fast samtidigt är hon utan tvekan underhållande att se och höra på och på något sätt känner jag ändå med henne, inte minst med tanke på villkoren och de begränsade möjligheter som kvinnor under hennes samtid hade.

Tom Bennett gör den glade friaren och kufen Sir James Martin, en minnesvärd prestation som balanserar på gränsen till att höra hemma inom buskis, men som håller sig på rätt sida och istället blir bara så där skönt komisk.

”Love & Friendship” är en snygg och relativt typisk Jane Austen-filmatisering. Vi har miljöerna, kostymerna, de fisförnäma kärlekstörstande karaktärerna och den sprudlande dialogen fylld av torr brittisk humor. Det är samma rappa tempo i filmen som det är replikerna varför det aldrig känns långtråkigt även om det pratas på en hel del. Och trots att det kanske aldrig blir så roligt att man asgarvar högljutt i sin biofåtölj så är det från början till slut vansinnigt underhållande.