Love, Marilyn 2012

Flera mer eller mindre duktiga skådespelerskor läser texterna och gestaltar känslorna i de som i en slags hyllning till ikonen. Tanken är god, men sorgligt nog tar dessa kvinnors agerande fokus från Marilyns vackra prosa, vilket känns helt fel. I hela hennes liv dirigerade andra dess villkor och när det nu äntligen är hennes tur att få komma till tals, tar man bort möjligheten lika snabbt som man gav den och låter istället återigen andra visa sin version och tolkning av henne.

Glenn Close gör en ganska neutral och därför bra prestation när hon läser sina rader, medan flera övriga vandrar, suckar och har sig så att det stundvis känns mer teAter med stort A, än annat och vad Lindsay Lohan har där att göra förstår jag inte alls. I sin blonderade kalufs och dagen i ära hårt Marilynsminkade ansikte med enorma röda läppar känns hon så långt ifrån en hyllning man kan komma.

De manliga skådespelarna som till exempel Jeremy Piven, Ben Foster och Adrian Brody passar bättre in när de läser ur redan skrivna biografier eller brev från bland andra Elia Kazan och Truman Capote, men jag hade verkligen önskat att Marilyns egna otroligt känslosamma och många gånger poetiska ord fått den respekten de förtjänar och helt enkelt fått tala för sig själv för då hade de talat väl.

Dokumentären är ändå liksom människan det handlar om gripande och det blir aldrig tråkigt under de nästan två timmarna som filmen är lång. Jag vet inte om man får så många svar egentligen och vissa partier i Marilyns liv hade kunnat utvecklas, men visst belyses en annan sida av henne bakom den kändare ytan.

Även om jag på sätt och vis känner mig smått hedrad för att ha fått en inblick i en persons innersta tankar så skulle jag önska att regissören till fullo hade litat på orden så att jag fått ta del av de på ett mer innerligt sätt.