Love Me Not 2017

Män som hatar kvinnor. Ibland undrar man var gränsen går mellan manliga karaktärer som frossar i att tortera och mörda kvinnor på film och de nästan uteslutande manliga filmskaparna bakom verken. Ibland finns ett syfte bakom det provocerande våldet och där grekiska regissören Alexandros Avranas lyckades så väl i genombrottet ”Miss Violence” så snuddar han nästan på samma motivation här. Men det är ett fetmarkerat ”nästan”.

Filmen inleds riktigt bra, som ett obehagligt lågmält, Hitchcock-doftande bidrag till den grekiska vågen av neo-noirs. Ett välbärgat par tar in en ung kvinna för som surrogatmamma åt deras barn. En vänskap utvecklas mellan kvinnan och hustrun men det är något som inte stämmer och ett plötsligt dödsfall ställer allt på sin spets. Men allt är inte riktigt som det verkar…

Första halvan i den här thrillern fungerar bra tack vare mysteriet och oförutsägbarheten kring vad som komma skall. När ”den stora twisten” avslöjas halvvägs tappar filmen luften och det hela övergår i evighetslång tortyr och förnedring av en kvinnlig rollfigur. Det verkar finnas någon tanke kring temat karma men när Avrana är så återhållsam med karaktärernas motivationer så blir det mestadels en pina att ta sig igenom.

Om idén är att man ska bli upprörd eller chockad över vad som sker i sista akten så lyckas det inte riktigt. Det är snarare frustrerade och irriterade känslor som uppstår. Ännu en gång är det en man som behandlar en kvinna som skräp. Vi har sett det förut och det är lika dystert och deprimerande som vanligt. Att det ska fungera som en metafor för något större budskap är en klen tröst, vilket även gäller den svidande, ironiska slutklämmen.

Och det är synd för Avranas och hans aktörer är onekligen begåvade. Avranas har förmågan att skapa en påtaglig nerv som gör att även de mest subtila, långsamma scenerna känns både otäcka och spännande. Det är en stilsäker och snygg film med välkomponerade bilder. Eleni Roussinou (som även medverkade i ”Miss Violence”) i rollen som hustrun har ett berörande olyckligt leende och hon blåser imponerande liv i en svår och ganska otacksam roll. Hennes tragiska uppenbarelse är anledningen att man fortfarande bryr sig när filmen tar slut.

Det är alltid intressant när filmskapare utforskar mänsklig ondska men det är tråkigt när det kommer på bekostnad av tröttsam kvinnotortyr. Med en så stark första halva känns denna lite som ett missat tillfälle med tanke på paketeringen och de inblandade talangerna. Vi hoppas att duktiga Avranas kan leverera sin bitande satir med ett fräschare och mindre misogynt upplägg i nästa film.