Love. Wedding. Repeat 2020

Det kan vara kul, och lite skrämmande, att leka med tanken hur ödet påverkar våra liv. Du hade till exempel inte suttit här och läst denna recension om inte din farfars och farmors vägar möttes i exakt rätt ögonblick. Små, obetydliga detaljer knuffar oss ständigt in på nya och oanade vägar. Filmer som ”Sliding Doors” och ”Spring, Lola” har tidigare lekt med konceptet: hur annorlunda kan berättelsen bli om bara en liten sak förändras?

”Love Wedding Repeat” utspelar sig på ett storslaget bröllop i Italien, där något så slumpmässigt som bordsplaceringen kan leda till katastrof eller romans. Filmen - som utger sig för att vara en romantisk komedi - samlar en grupp relativt attraktiva britter med stora drömmar och starka viljor, vilket naturligtvis leder till konflikter.

I centrum står Jack (Sam Cfaflin), vars syster är på väg att gifta sig med en italienare. Jack vill se till att allting är perfekt på hennes stora dag, men hade inte förberett sig på några oväntade gäster. Han råkar hamna vid samma bord som både hans bittra ex (Freida Pinto) och hans drömtjej (Olivia Munn). Dessutom våldgästas bröllopet av en hög snubbe med krossat hjärta, som hotar att sabba hela kalaset.

Några glas bubbel och lite sömnmedel på det, är receptet för kaos, bråk och skandaler. Ingenting går som väntat. Men efter en timme startar historien om, för att visa oss ett andra alternativ. Några barn har busat med bordskorten - hade det kunnat bli annorlunda?

Den här brittiska komedin har låtit sig inspireras av franska ”Plan de table” från 2012, men likheterna är ganska få. Man påminns också lite grann om vår svenska julklassiker ”Tomten är far till alla barnen”, i hur en brokig skara människor, totalt olika varann, förs samman för att festa och fira. Sprit har en tendens att ingjuta mod och få folk att säga vad de tycker och tänker. Det borde vara upplagt för komediguld, men de flesta skämten faller platt.

Manusförfattaren Dean Craig (”Death at a Funeral”) har gett sig på att regissera sin första långfilm, och har några sköna situationer - på papper - men lyckas inte alltid blåsa liv i dem framför kameran. Även om han jobbar med sitt egna material så är det flera trådar att hålla reda på och många karaktärer att hantera. Tyvärr bryr jag mig inte om hälften av dem. Bröllopsgästerna är antingen odrägliga, genomjobbiga eller nästintill anonyma, och dessutom platt skrivna. Brudens namn har jag redan glömt och den stackars brudgummen har knappt en minuts speltid.

 

Filmen är uppenbart någon slags samproduktion med Italien, och bröllopet verkar ha mestadels italienska gäster. En komediförfattare borde inte missa chansen att fylla ensemblen med tokiga släktingar som gestikulerar och svär på främmande språk. Det är aningen tråkigt att handlingen endast fokuserar på ”det brittiska bordet” som står inträngt i ett hörn.

Tack och lov då för Sam Claflin och Olivia Munn, som båda har charmen som bär upp den här filmen. Det finns en liten gnista mellan dem som gör att man vill se dem bli ett par, även trots alla hinder som slängs åt deras håll. Han påminner lite om den blyga Hugh Grant-karaktären från ”Fyra bröllop och en begravning”, hon visar på en komisk tajming jag vill se mer av.

Men summa summarum, det är inte fullt så festligt som det låter. Du kan med gott samvete osa nej till det här bröllopet.