Lovligt byte 2012

Screwball-komedin var en genre som dök upp på 30-talet och hade sin storhetstid med affischnamn som Katherine Hepburn och Cary Grant. Den har även gjort comeback på senare år, bland annat under 80-talet med Goldie Hawn som stjärna (varav en har samma svenska titel som denna film). Filmtypen brukar ha omaka, gnabbandes kärlekspar, en vimsig hjältinna och dråpliga farssituationer. På senaste tiden har forna "Grey's Anatomy"-stjärnan Katherine Heigl försökt anamma rollen som screwball-hjältinna i en rad romantiska komedier med inte alltför lyckade resultat.

I den här "actionkomedin" är hon en nyskilda, nysparkada Stephanie som desperat efter pengar tar jobb som prisjägare på sin kusins borgensfirma. Uppdraget är alltså att hitta efterlysta brottslingar och föra dem till häktet. Redan här tryter trovärdigheten. Stephanie får nys om att hennes gamla kärlek från skoltiden - polisen Joe (Jason O'Mara) - är misstänkt för mord och hämndlysten för att ha blivit dumpad tar Stephanie sig an jobbet. Till ingens förvåning uppstår gamla känslor mellan paret medan man försöker reda ut vem den riktige skyldige är.

Heigl är egentligen inte helt värdelös. Jag gillade henne i "På smällen" och hon var en hyfsad romcom-blondin i lättglömda men harmlösa "27 Dresses". Sedan dess har det dock gått utför med mer eller mindre outhärdligt dåliga filmer. Nyhetssatirföretaget släppte en ganska elak - men rolig - sketch där man rapporterade att 34 Heigl-filmer oavsiktligt släppts och allvarligt skadade biobesökarna. Efter den här kalkonen känns det dessvärre som skämtet håller på att bli verklighet. Hon är visserligen inte längre blond eller lika hysteriskt klantig som hon brukar spela men det hjälper inte.

"Lovligt byte" bygger på en populär bokserie av Janet Evanovich. Jag kan erkänna att jag inte läst någon av dessa böcker men med största sannolikhet är de åtminstone snäppet intressantare än denna poänglösa filmversion. Upplägget är någon slags av romantisk actionkomedi men det saknas både romantik, action och framför allt humor. Skämten är trötta och faller platt till marken, de få actionsekvenserna saknar all inspiration och romantiken har man näst inpå strukit helt. Hela filmen är som en slags tam kompromiss där man försöker äta kakan och ha den kvar.

För Heigls inbitna fans - finns de? - kan detta möjligtvis vara mumma. Ifall man står ut med hennes horribelt usla Jersey-dialekt, köper att hennes karaktär lär sig bli expert på skjutvapen på några dagar och klarar av att ta hennes röstmonologer (som snarare påpekar än kommenterar vad som händer) på allvar. Vad gäller birollerna så är det fatala stereotyper som gäller. Tydligen är det fortfarande roligt med knäppa mormödrar (Oscarsnominerade Debbie Reynolds i sin första filmroll på 14 år!) som leker med pistoler under familjemiddagar eller svarta prostituerade med fräna slanguttryck som hämtade ur ett Jerry Springer-program (att en av dem sedan misshandlas sopas snabbt under mattan).

Kombinationen av tre manusförfattare (ju fler kockar...), "The Last Song"-regissören Julie Anne Robinsons inkompetens och den illa rollsatta Heigl sänker den här soppan som misslyckas på de flesta punkter. Nu fattas bara en hopparning med Adam Sandler för en sista spik i Heigls karriärkista. Och John Leguizamos agent skulle också behöva en avhyvling.