Lucky 2017

Genom åren har vi kunnat se honom i ”Paris, Texas”, ”Repo Man”, ”Wild at Heart”, ”Alien” och sisådär ett hundratal filmer till. Att plocka ut Harry Dean Stantons viktigaste och mest minnesvärda roller är sannerligen ingen lätt uppgift. Huvudrollen som den kedjerökande ateisten Lucky blev hans sista –  och ett mer passande avsked är svårt att föreställa sig.

Regidebuterande John Carroll Lynch har i intervjuer berättat att varken han eller manusförfattarna Logan Sparks och Drago Sumonja visste att den 91-åriga skådisen närmade sig slutet. Det fanns åtminstone ingen uttalad tanke om att ”Lucky” skulle bli något slags bokslut.

Men när man ser filmen låter det nästan osannolikt med tanke på hur djupt personlig den känns.

Stantons alter ego Lucky trampar omkring ute på den amerikanska vischan, kedjerökandes, trött och lite cynisk. Han rör sig mellan den lokala baren, snabbköpet och hemmet. Gör yogaövningar varje morgon, löser korsord och ser på frågesporter.

Vändningen kommer när han en morgon tuppar av på köksgolvet i väntan på att kaffet ska brygga klart. Eller rättare sagt: vändningen kommer när läkaren intygar att det är inte är något fel på honom, att han bara är gammal och att han kanske skulle fundera på att skaffa hemhjälp.

Vandringen fortsätter, fram och tillbaka längs samma dammiga gator, men någonting har förändrats inom honom. Han är han mer lyhörd, och när människor på olika sätt korsar hans väg ger han dem sin uppmärksamhet.

Vissa, som Tom Skerrits vänskaplige krigsveteran, är bara med i någon enstaka scen medan andra dyker upp mer frekvent för att bilda en finmaskig väg av berättelser som på ett eller annat sätt knyter till Luckys existentiella ångest. Antalet visdomsord per capita är naturligtvis orimligt högt, men det hör genren till.

Mest framträdande är filmregissören David Lynch i rollen som Howard, en man som blivit lämnad av sin bästa vän: den hundraåriga sköldpaddan Roosevelt. Sköldpaddan, som på sätt och vis ägnar hela sitt liv åt att släpa sin egen likkista, är en av flera återkommande symboler.

Men även om Lucky omges av ett härligt och tänkvärt gäng så är det Harry Dean Stantons film från början till slut – och det kan inte understrykas nog. Han fullständigt äger varje bildruta och blåser liv i varenda scen med sin gängliga kropp, sin mimik och sin närvaro. Man brukar säga att själen talar genom ögonen, och det har aldrig varit mer sant än när Stanton bryter den fjärde väggen och möter åskådarens blick.

Det låter kanske mörkt och trist, men tunga ämnen till trots lyckas filmen hålla en balans med det svåra och det trivsamma, och resultatet är både rart och värmande. Synd bara att Stanton själv aldrig fick tillfälle att se den i sin helhet. Den 15 september 2017 somnade han in för gott, 91 år gammal.