Lucky One 2019

Dokumentärfilmaren Mia Engberg ger sig på fiktion med detta drama som inte oväntat vägrar att förhålla sig till konventionellt filmberättande. Med berättarröst och dialoger samt nästan uteslutande miljöbilder på gator och lägenheter så skildrar hon om en parisare som slits mellan sitt nattjobb att skjutsa prostituerade och vara en bra pappa åt sin tonårsdotter.

Engberg utmanar sin publik i att själva måla upp bilderna till det som berättas. Vi får aldrig se vår huvudperson eller de konflikter som uppstår. Filmen skapar intressanta frågeställningar kring dels föräldraskap, att ge livet en ny chans och moraliska förpliktelser men även vad som definierar en spelfilm. Vad innebär det att beröva – eller bespara – tittaren från att faktiskt visa vad som sker och istället låta röster måla upp scenarierna.

Idén är inte tokig och det är stundtals fascinerande. Men lika ofta känns det segt och utdraget. Det är envist enformigt och experimentellt på gränsen till en pretentiös skolfilm. Budskapet och poängen anas tidigt och därmed blir det en långdragen radioteater som prövar tålamodet. Kanske är det tanken med det hela, att vi i publiken ska reflektera över varför vi sneglar på klockan. Men att frustrerat invänta eftertexterna är aldrig något positivt.

Man beundrar Engbergs beslut att göra något annorlunda och provocerande stillsamt. Det är ett genomtänkt och välgjort hantverk. Men för att fånga och engagera publiken krävs lite mer puls och energi när upplägget är sömnigt på en nästan Prozac-liknande nivå. Engberg får gärna fortsätta utmana med okonventionella berättarmetoder men filmerna behöver nog lite mer kött på benen för att landa rätt.