Lustiga små kryp 2017

Syrsan Apollon vandrar från plats till plats och uppträder för andra insekter. En dag vandrar han in i en fin liten by som ligger vid en bikupa. Alla insekterna i byn håller på att förbereda sig för drottningens födelsedag. Några tycker om Apollons trolleritrick, men de flesta är misstänksamma mot främlingen.

På avstånd uppifrån bikupan tittar drottning Marguerite ner med ett leende mot honom. Hon är - som så många hjältinnor innan henne - trött på det kontrollerade, kungliga livet. Hon vill bara vara ett vanligt litet bi ibland.

Syrsan och drottningen möts när Marguerite smyger ut under natten, men de går rakt in i en fälla som gillrats av drottningens svartsjuka kusin Wendy. Marguerite blir kidnappad av ett gäng läskiga nattinsekter, och nästan hela byn tror att det är Apollons fel. Wendy slösar ingen tid med att fängsla honom och ta över makten. 

“Lustiga små kryp” är baserade på Antoon Krings serie barnböcker som så vitt jag kan se inte utgivits på svenska. Det är Krings själv - tillsammans med Arnaud Bouron, som tidigare regisserat franska tv-serier som riktar sig till barn - som regisserat.

“Lustiga små kryp” har väldigt vackra bakgrunder, och själva insekterna ser mestadels ut som storögda gosedjur, förutom de elaka nattinsekterna som ser skojigt ondskefulla ut. Det enda som stör intrycket är drottningens kusin Wendy, en märkligt sexualiserad femme fatale-geting i stilettklackar. (Och det faktum att alla bin har pottfrisyrer som medvetet designats för att se ojämna och illa klippta ut - varför?!)

För att vara en sån trivsam film blir jag överraskad av Apollos mörka bakgrundshistoria. Han snavar till ibland och får flashbacks och som en person som sett väldigt många barnfilmer förutsätter jag genast att det beror på att han blivit mobbad. Men nej, det är något betydligt mörkare än så, och även om det är förbi på några sekunder och Apollos trauma aldrig är något som utforskas mer efter det (en film om gulliga i bin är kanske inte rätt medium att hantera posttraumatiskt stress) så uppskattar jag att filmen ändå vågade.

De första två tredjedelarna av "Lustiga små kryp" levererar en fin berättelse som på en nivå anpassad till små barn berättar om att inte döma främlingar - och hur lätt en fascistisk regering kan ta över. (Det är knappast en film att den här filmen kommer ut just nu.)  Att vara rädd för någon som är annorlunda är nog en av de vanligaste handlingarna i medier som riktar sig till barn, men det är alltid relevant.

Men sen när det kommer till upplösningen får jag känslan av att någon högre chef kom in och sa “det här är inte tillräckligt EPISKT!”  Som actionscener i barnfilmer sett är det särskilt med dem, problemet är snarare att filmen innan handlat mycket om att man ska prata med varandra, så det går väldigt snabbt från det ena till det andra. Sen använder filmen inte de styrkor som de visat att de olika karaktärerna har, istället blir de plötsligt bara bra på saker. Men det lär inte störa den tilltänkta publiken.

Trots att slutet känns som ett studiomandat trivs jag i filmens fina värld full med söta varelser. Kanske är det för gulligt för vissa, men det var en trivsam paus från verkligheten, och jag tror att lite yngre barn kommer att gilla den. Dessutom innehåller den inga bi-baserade ordvitsar, vilket gör att den vinner med hästlängder över den där andra filmen om bin med Jerry Seinfeld i huvudrollen.