Luton 2013

Luton är namnet på en mindre engelsk stad, belägen ungefär femtio kilometer norr om London. Det svenska landslaget i damfotboll blev europamästarinnor här 1984. Därmed kan Sverige göra anspråk på en starkare koppling till Luton än vad handlingen i Michalis Konstantatos debutfilm har . Han utför sin närgångna studie av tre individers tillvaro - en kvinnlig advokat i trettioårsåldern, en manlig gymnasiestudent och en medelålders familjefar - i en grekisk storstad, säkerligen Aten. Där får vi följa dessa tre personer, som vad det verkar inte har något som helst med varandra att göra, i utdragna och smärtsamt autentiska scener ur deras respektive vardag.

Den kvinnliga advokaten snor med sig ett knippe underkläder in i en provhytt i en större klädbutik för att smeka sig själv iförd dem. Den livströtte familjefadern grälar med en leverantör i sin tobaksbutik. Tonåringen hånglar våldsamt med sin flickvän men blir sur när hon inte vill gå hela vägen. Den kvinnliga advokaten tränger sig före i en kö på justitiedepartementet. Tonåringen får skäll av sin mamma för att han sackar efter i skolan. Familjefadern äter en persika på stranden tillsammans med sin fru och deras två barn.

Konstantatos arbetar ofta med en enda obarmhärtigt lång tagning i sina scener, hantverket är på alla plan och från alla inblandade felfritt. Som tittare förväntar man sig hela tiden att han ska väva ihop de tre huvudkaraktärernas öden och låta deras levnadsbanor korsas på ett finurligt sätt. När Konstantatos sent i filmen - fast ändå inte lika sent som "Luton" nämns för första och sista gången - avslöjar den gemensamma nämnaren tar filmen istället en radikalt ny riktning och förvandlas till en orgie i våld och förnedring. Det är en hämningslös urladdning framdriven av livsleda och frustration, riktigt otäcka scener.

Konstantatos skildrar hur den nihilistiska storstadsbon finner det slutgiltiga monstruösa utloppet för sina demoner, han visas utan att darra på handen hur ett empatilöst ansikte bakom de vansinnesdåd som vi läser om i tidningen kan se ut.

Ändå känner man känner sig lite rånad. När nio tiondelar av filmen reduceras till ett sorts förspel förlorar den oerhört autentiska skildringen av de på olika sätt stympade liven mycket av sin kraft och sin psykologiska skärpa. Personligen hade jag hellre sett att det monotona och det glädjebefriade fick stå på egen hand, utan den missriktade katharsis som här blir lite för simpel.

Filmupplevelsen hade säkert blivit tristare då, men också mer konsekvent och trovärdig.