Lyckan, kärleken och meningen med livet 2010

Den som förväntar sig en vanlig Hollywood-formula kommer att bli mäkta förvånad. För "Lyckan, kärleken och meningen med livet" är långt ifrån en vanlig film. Det står klart ganska tidigt, även om början är aningen vacklande. Julia Roberts berättarröst pratar om kärlek och relationer, att oavsett var på jorden vi befinner oss så är det det enda vi bryr oss om. Det känns som upplägget till vilken ordinär romcom som helst.

Liz är en framgångsrik resereporter i New York och gift med Stephen (Billy Crudup). Både paret och deras vänner verkar ha det mer än bra ställt, men något fattas för Liz. Hon och Stephen har växt ifrån varandra, utan att man direkt förstår varför.

Efter en jobbig skilsmässa och ett impulsivt förhållande med yngre David (James Franco) bestämmer hon sig för att ta tid till sig själv, åka på en resa för att hitta sig själv och lära sig att njuta av livet igen. Det blir totalt ett år i Italien, Indien och Bali.

Hela idén kan kännas lite ytlig, men många av oss ställer just de här frågorna om hur vi vill leva våra liv, med vem och vad som gör oss lyckliga - så varför inte?

I början funkar det ostrukturerade i filmen sådär. Liz gör konstiga val som ingen filmhjältinna skulle göra, hennes man utmålas inte som en otrogen fähund eller oansvarig barnunge. Han verkar trevlig och älskar henne över allt annat. Hon däremot känns hård och delvis osympatisk.

Det råder alltså inga tvivel om att det hela bygger på en självupplevd bok. Bara i verkliga livet är saker så här svårförklarade och komplicerade, inget svart eller vitt. I vanliga fall tycker jag att det är störande moment på bio. En film ska vara en film och historien ska anpassas efter det mediet. Men här går det inte alltför lång tid innan jag känner att det bara ger ett slags äkthet till berättelsen.

New York-delen är rätt svag och sympatierna för Liz går inte på högvarv direkt. Början av Italienvistelsen består mest av närbilder på mat, som ioförsig får det att vattnas i munnen, men som knappast för oss framåt. Men mot slutet av matglädjen och när vi kastas in i kaosets Indien är jag med på noterna.

Det hela hänger på om man kan identifiera sig med Liz eller inte. Många kommer nog annars känna att filmen är för lång och tråkig och utan struktur. För det finns inte mycket till röd tråd som leder oss framåt.

Det är mycket mer bilder, känslor och tankar som flaxar framför oss och som antingen ger oss något eller inte. Och så miljöer förstås. För mig som redan varit på alla tre platserna känns det ovanligt välbeskrivet och inte upplevt ur ett särskilt amerikanskt perspektiv, fyllt av fåniga stereotyper. Liz förskräckta blick när hon för första gången sitter i en rikshaw i Indien är precis så som det är. Så den som har någon typ av äventyrlig reslust innan kommer att springa iväg och köpa en flygbiljett direkt.

Vår egna Tuva Novotny ("Bröllopsfotografen") ska väl också nämnas med några rader. Hon spelar svenska Sofi som Liz möter och blir vän med i Rom. Både att hon faktiskt spelar sin egna nationalitet och inte Olga från Ryssland och att hon beskriver Stockholm med ett ord - likriktning - gör att det känns som om filmskaparna faktiskt gjort sin research. Det jag imponeras mest av är dock hennes accent, både när hon pratar engelska och italienska.

Annars är det Richard Jenkins ("Burn After Reading") som Liz möter på sin ashram i Indien och Billy Crudup som får fram mest känslor och djup i sina biroller. "Lyckan, kärleken och meningen med livet" är full av bra skådisar i de mindre rollerna, men mycket annat blir lite platt när det hastas förbi för att hinna med fyra olika länder och delar av berättelsen.

Regissören Ryan Murphy, som också skrivit delar av manuset, har tidigare mest jobbat med tv, framför allt "Nip/Tuck". Hans enda biofilm är annorlunda "Running With Scissors", även den fylld med stora namn. Man kan i alla fall konstatera att han verkar gilla att välja något annat än den enklaste, rakaste vägen i alla fall. Om man tycker att det görs på gott eller ont i "Lyckan, kärleken och meningen med livet", det är väl upp till var och en att avgöra. För egen del tycker jag att det blir en mix av både och.