Lycklig som Lazzaro 2018

Berget, fullmånen, en ylande varg i fjärran. På markisinnan Alfonsina de Lunas egendom i den italienska byn Inviolata tycks tiden stå still, arbetsförhållandena på plantagen är nästintill slavlika. Drängarna och pigorna lever i storfamilj tillsammans med hönsen. Här bor också Lazzaro som är så god att han uppfattas som dumsnäll (tänk Björne utan päls, men med samma stirriga blick). Men en dag träffar han markisinnans son Tancredi som har blonderat hår, cool 80-talsjacka och lyssnar på electro. Och snart växer en vänskap fram så stark att den böjer tid och rum.

”Lycklig som Lazzaro” är en episk fabel, marknadsförd som en ”oförutsägbar saga”. Filmen har vunnit pris i Cannes för bästa manus och regissören Alice Rohrwacher har med tidigare verk vunnit juryns stora pris. Och det är storslaget, ödesmättat, mycket. Enligt egen utsago kan filmen sägas gestalta hur världen av idag skulle reagera vid ett möte med ett riktigt helgon, även om det bara är en av alla beståndsdelar som gör filmen till det ambitiösa projekt det är.

Jag är generellt sett ett fan av genreblandningar, älskar när surrealismen får ta överhand och frågorna läggs på hög, (för det gör de), men trots flera plus för en säregen berättarstil lämnar den mig dessvärre något oberörd. Ungefär halvvägs in önskar jag att jag vore bättre påläst på italienska myter och legender. Jag anar en koppling mellan Lazzaro och Tancredi samt Romulus och Remus, men också referenser till helgon som jag kan för lite om. Även om filmen kan avnjutas som den är, tror jag upplevelsen förhöjts om regissören förtydligat vissa inslag för de mindre insatta. Likväl sätter det en stämning som upplevs närmast esoterisk. Filmen är flyktig och rör sig i en egen svär där ingenting blir särskilt rått eller glatt utan där handlingen utspelar sig på ett mer intellektuellt plan.

Den påminner lite om ”The Fall” och ”Tale of Tales” fast utan den slående estetiken. Det enda som tycks jordnära är nämligen fotot som är enkelt och utan överraskningar. En väl avvägd balans som uppskattas eftersom det är nog att hålla reda på ändå.

Kanske skulle berättelsen kunna liknas vid Kazu Ishiguros verk som skriver om drakar och jättar utan att vara fantasy, åtminstone enligt honom själv (och till genreentusiasternas frustration). Ett fantasy- och tidsreseäventyr för dem som egentligen tycker bäst om socialrealism.

För trots att jag verkligen uppskattar flera inslag som den nattsvarta humorn och den bombastiska twisten blir jag ändå inte särskilt engagerad. Liksom i sagans värld genomgår nämligen karaktärerna ingen större inre förändring, ingenting står på spel. För mig behövs de element som moderna berättelser kan ge – ett karaktärsdriv. Jag finner mig nämligen önska ett djup inte bara på det svävande planet, utan också det personliga. Kritik mot rådande samhällsstruktur funkar bäst för mig när det sker både på det stora, och i det lilla.

Däremot tror jag likväl att flera cineaster och kritiker kommer älska att vrida och vända på denna fabel för att suga ut flest möjliga kulturella referenser. All eloge också till skådespelarensemble som gör en superb insats, särskilt Adriano Tardiolo som selar Lazzaro gör det med bravur.

Trots vissa brister ser jag ändå fram emot Alice Rohrwachers nästa långfilm då jag tänker mig att hon ytterligare fått renodla sin stil och kanske hittat något ankare som håller det svävande helgonen kvar i atmosfären. En knapp fyra för lekfullheten och den höga ambitionsnivån.