Lyckligare kan ingen vara 2018

Jag önskar jag hade något gott att säga om "julens stora svenska film". Att den åtminstone var sockersöt, lite romantisk, upplyftande, någonstans lite hoppfull eller emellanåt charmig. Något som kunde lindra alla andra brister. Sorry - den här stjärnspäckade soppan är plastig bortom all räddning.

”Lyckligare kan ingen vara” är en ensemblekomedi som ganska ogenerat liknar sig själv med ”Love Actually”. En nybliven morsa kastar ut sin självupptagna snubbe. En taxiförare stöter på skådespelarstjärnan som han dejtade i sina unga år. En äldre ungkarl får uppleva kärleken för första gången. Så börjar tre av totalt sex-sju sammanflätade historier med kärlek i fokus. Förlorad kärlek, olycklig kärlek, mellanstadiekärlek och kärlek på äldre dagar, ni fattar grejen.

Trots att man utlovar en romantisk komedi blir det tyvärr varken romantiskt eller roligt. Någonsin. Snarare verkar samtliga av filmens huvudpersoner få hjärnsläpp när fjärilarna i magen uppenbarar sig. Och här ska vi väl tycka att det är sött och bedårande, hur dessa olyckliga människor ljuger sig fram och flamsar runt i två timmar.

Staffan Lindberg, som skrivit manus och regisserat eländet, har tidigare prickat någorlunda rätt med charmiga vuxenkomedier som ”Sommaren med Göran” och ”Micke & Veronica”. Med några biosuccéer i ryggen var målet att bjuda på en svensk version av brittiska julkomedin "Love Actually”, som sagt. Men man lyckas snarare efterapa samma smöriga ensemble-kalkoner som "Valentine's Day" eller "New Year's Eve". Om ni inte minns dem så kan jag inte klandra er - de var relativt lättuggade och lättglömda.

Det handlar alltså om en parad av igenkännbara ansikten som parerar kärlekslivets diverse upp- och nedgångar. Alltid med en poppig ballad nära till hands (för ska understryka hur romantisk eller sorglig scenen är), och en pinsam mängd produktplacering (för att filma i New York är ju inte gratis).

 

Att persongalleriet är 95 procent vitt, och 100 procent heterosexuellt, orkar jag nu knappt ens störa mig på. Någon har missat att 2010-talets bioutbud behöver mångfald och inte fler Disneysagor. Om det så vore det enda problemet… "Lyckligare kan ingen vara" är en framstressad produkt, och en förolämpning mot julhelgens biopublik.

Mest förbluffande är ändå hur alla dessa begåvade skådisar (Helena af Sandeberg, Adam Lundgren med fler) känns obekväma med sina rollfigurer och stiffa repliker. Det är som att de kastas in i varje scen, utan minsta förberedelse, och plötsligt ska agera tokkära med en person de aldrig har träffat. Det spelar ingen roll om det handlar om äkta par, syskon, föräldrar och barn eller gamla flammor - inga konstellationer har någon som helst kemi. Inga genuina känslor uppenbarar sig alls.

Den ende som kommer ut med hedern i behåll är Kjell Bergqvist, i rollen som den ensamme pensionären som får en dejt på ålderns höst. Bergqvist har gissningsvis själv kryddat det stela manuset med lite egna Kjell-ismer. Han lyfter sin del av filmen med först sina patenterade sarkasmer, sedan en hel del hjärta. Tills regissören slarvar bort även hans fina storyline, och lämnar oss med en besk eftersmak.