Ma Ma 2015

Dags att uppgradera till sentimental 2.0. Julio Medems (”A Room In Rome”) senaste långfilm kan knappast förstås med någon annan mental programvara installerad. Den tredje akten är rent ut sagt förnuftstrotsande sliskig, bland det mest utdragna och skamlösa tårfiskeri jag har bevittnat på bio. Med det inte sagt att de första delarna av filmen är renons på frosseri i de stora, äkta känslorna. Medem vill gärna öppna publikens tårkanaler så fort som möjligt och låter oss därför ta del av bröstcancerdiagnoser och dödliga bilolyckor redan till förtexterna.

Den cancerdrabbade huvudkaraktären Magda (Penelope Cruz) hör till filmhistoriens mest godhjärtade protagonister. Hon är olidligt perfekt, stoisk och konstant kärleksfull gentemot människorna runt omkring henne, ja, en rent ut sagt vidrigt präktig rollfigur. Hon älskar livet och hon älskar sin tonårige, fotbollsspelande son, ganska snart älskar hon också en man som heter Arturo – han har precis förlorat hela sin familj under horribla omständigheter men är ack så stöttande och inkännande ändå. Fokuset ligger så att säga mer på Magdas kärlek till livet. Nämnde jag att Magda älskar livet? För det gör hon, så mycket att hon spontankysser en sjuksköterska på kinden bara för att. Eller uppmuntrar sin hunkige gynekolog till att sjunga för henne där hon ligger i sjuksängen. Och tjuter av oförvanskad glädje när han gör det.

”Ma Ma” vill vara ett starkt kvinnoporträtt – Medem skänker helt anspråkslöst sin film ”Till Kvinnorna” precis innan eftertexterna – som säger viktiga saker om förlust, livsbejakande, andlig tro, fotboll, döden, sexualiteten och kärleken. Ändå är det denna skönsjungande gynekolog som jag bär med mig från visningen (bär i betydelsen bära med sig som ett nageltrång). Det spontana musikaliska utbrottet är nämligen ingen isolerad händelse. Han gör det om och om igen. Kanske är det orättvist att haka upp sig på en sådan detalj, men sanningen är att ”Ma Ma” även i övrigt lämnar mycket att önska. Den ohejdade sentimentaliteten och de platta rollfigurerna, den tredje aktens rent Hallmark-mässiga kvaliteter. Penelope Cruz är bra som alltid men förmår helt enkelt inte rädda ”Ma Ma” från att bli en banal, naiv och översockrad historia utan verkligt djup. 

Detta trots en engagerande inledning där Cruz skickligt förmedlar våndan i att få en allvarlig diagnos. Det här är innan Medem kapar förtöjningarna helt och seglar iväg med sin skuta över ett besinningslöst stormigt känslohav av bittra glädjetårar, utan att lyssna på varningarna från den övriga besättningen. ”Vänd om!”, vill man ropa åt honom, ”För många översentimentala scener kan vara dödligt både för publiken och filmen!”

Men i natten svarar ingen.