Madame Web 2024

Hade ”Madame Web” inte varit en Marvel-produkt - med betoning på produkt - så hade kanske detta kunnat bli en hygglig, spännande thriller. För delen där vår titelhjältinna (Dakota Johnson) upptäcker att hon kan se in i framtiden och därmed förutse både olyckor, katastrofer och mord ger några härliga ”Final Destination”-vibbar.

 

Men tyvärr är det en produkt tillverkad av Marvel som för varje ny film alltmer verkar tappa stinget och i sin rädsla att förnärma någon ger oss uddlösa, generiska superhjälterullar utan något nytt att erbjuda. För här av vi samma, gamla kavalkad av klichéer som bockas av från listan, från döda föräldrar till visa mentorer.

 

Johnson spelar enstörig ambulansförare som är så rädd för mänskliga relationer att hon inte kan ta emot en teckning från ett barn utan att vara sådär hyper-obekväm som bara Johnson kan vara. Efter att nästan ha drunknat i en olycka kan hon plötsligt se in i framtiden och räddar tre tonårstjejer från en mordisk skurk. Äventyret kan börja.

 

Och gärna sluta. Om du trodde att hon kanske inte hade ett komplicerat förhållande till sin döda mamma så trodde du fel. Vår hjältinna föddes nämligen i djungeln efter att hennes döende mamma blivit biten av en spindel med superkrafter. Vill du se en bra film om relationer med framlidna föräldrar så se fantastiska ”All of Us Strangers” - eller någon annan, bättre superhjältefilm.

 

Det ska erkännas att här finns några doser adrenalin i actionsekvenserna, speciellt en på ett tåg och i en annan som använder Britney Spears ”Toxic” på ett kul sätt. Men mycket mer kul än så blir det inte. Det är svårt att bry sig.

 

Bland annat för att tonårstjejerna i fara är så pass lövtunna karaktärer - en osäker nörd (Sydney Sweeney - helt fel i rollen), en kaxig skejtare (Celeste O’Connor) och en smarta latina (Isabela Merced). Dessa ska i kommande filmer bli diverse superhjältar, vilket vi ser i förutseende klipp, men det har inte mycket betydelse för handlingen.

 

Johnson funkar inledningsvis som sarkastisk ensamvarg men som actionhjältinna känns hon aningen platt och malplacerad. Hon är inte dålig men passar helt enkelt inte, varken i rollen eller sammanhanget. Samma gäller franske Tahar Rahim (som vi senast såg som Paul Barras i ”Napoleon”) vars bov är ondskefull utan någon direkt slags anledning, och vars kostym mest får honom att likna... tja, Spider-Man.

 

Det är en oförarglig men tämligen tam och lättglömd film. Kanske var valet av brittiska, långfilmsdebuterande regissören S. J. Clarkson (”Anatomy of a Scandal”) inte det bästa. Där filmskapare som Sam Raimi eller Taika Waititi lyckats injicera åtminstone lite av sin personliga stil i genren så verkar Clarkson mest ha låtit kamerorna rulla. Att tillbakablickar och fantasisekvenser är klippta som en ”Saw”-trailer är knappast ett plus. Hon lyckas inte ens ge sevärda namn som Adam Scott och (särskilt) Emma Roberts något vettigt att göra.

 

Men värst är tveklöst produktplaceringen som är den pinsammaste av sitt slag på länge. Speciellt Pepsi marknadsförs skamlöst, inte minst i finalen vars fight pågår på en enorm reklamskylt. Men åtminstone skymtar Fredrik Ljungberg förbi i en bild.

 

”Madame Web” har redan sågats till fotknölarna av kritiker och med tanke på fjolårets publikmottagande av superhjältefilmer så bådar det inte särskilt gott för denna heller. Det är inte förnärmande eller provokativt dålig - men ack så meningslös. Kanske är vi färdiga med detta nu. Eller åtminstone redo för en paus. Snälla Marvel, nu räcker det.