Made In Yugoslavia 2005

Vid beskedet om att det brutit ut ett inbördeskrig i Jugoslavien låser Petar in sig i sitt garage för att ta livet av sig. Runt garaget samlas släkten för att, mer eller mindre, få honom att ändra sin plan.

Debutfilmen "Made in Yugoslavia" är som att åka en berg-och-dalbana. Här ska flera historier berättas samtidigt - åskådaren kastas mellan humor och allvar, Sverige och Jugoslavien, dåtid och nutid. Men kasten är aningen för tvära och när filmen når sitt slut är passagerarna rätt mörbultade. I förfluten tid är det plumpare, fånigare och nära bonnkomik. I nutid är det allvarligare och handlar till stor del om att vara i kläm mellan svensk identitet och jugoslavisk bakgrund. Förväntningar, kulturkrockar, familjeförhållanden, frustration och förvirring.

Mihajlos historia är den klart mest intressanta, i både yngre och äldre tappning. Han är född i Sverige, får inte slå sig tillrätta som svensk på grund av familjen och samtidigt pressad av kravet att vara den ständiga tolken som ska översätta det svenska samhället för sina jugoslaviska föräldrar. Det är lätt att inse precis hur frustrerad han blir över att föräldrarna inte accepterar hans livsval, över att de inte försöker smälta in mer eller kämpar för att förstå Sverige på egen hand. Problematiken för andra generationens invandrare i ett nötskal.

De äldre delarna av filmen som följer fadern, modern och deras möte med Sverige känns mindre äkta. De är som anekdoter som berättats från år till år, som blivit lite för tillrättalagda, lite mindre trovärdiga, lite mer utbroderade och plojiga. Mara och Mihajlo är helt suveräna i sina roller med en fantastisk träffsäkerhet utan att överspela. När jag hör Mihajlos mamma prata kan jag också känna igen min egen mammas orubbliga lugn och bestämda rutiner.

Det underligaste är att det känns som att filmen först och främst vänder sig till invandrare och alla som växt upp i Sverige med utländska föräldrar. Det kan vara fördomsfullt, men jag misstänker att renodlat svenska kan uppfatta familjen som fullständigt sinnessjuk. Att de skulle titta häpet på de obegripliga diskussionerna med den typen av jargong som ständigt låter som bråk när bara en bråkdel faktiskt är arg.

Stundtals är filmen fantastisk - stundtals bara tröttsam. Men hur som helst är det en riktigt lovande debut. Personligen hoppas jag få se mer av regissören Miko Lazic i framtiden. Det är ett lapptäcke där bitarna ibland skär sig och där sömmen gått upp - men som helhet är livlig och kärleksfullt kaotisk.