Mademoiselle Paradis 2017

”Om hon inte kan någonting, då är hon ingenting” är en replik som fastnade hos mig efter att jag sett filmen om Maria Theresia Von Paradis (Maria Dragus), som bygger på den sanna historien om den blinda pianisten och kompositören.

 

Filmen utspelar sig i Wien 1777 och tar sig an tiden då Paradis träffade doktorn Franz Anton Mesmer (David Striesow) som behandlade hennes syn. Paradis blev blind i tidig ålder men hennes vackra musik fick människor att häpnas över hennes talang. Men hennes talang var just det enda som hennes identitet byggdes på och som hennes pappa säger i filmen så är det tydligt att hon inte är någonting om hon inte kan någonting. Filmen skildrar inte bara Paradis utan är också en viktig pekpinne på hur man såg på funktionsnedsatta på 1700-talet.

När människor pratar med Paradis så pratar de med henne som om en blind person inte kan höra. Nästan alltid är det hennes föräldrar som för samtalen åt henne. I filmen ses en person med ett handikapp som en krympling som egentligen vore bättre död, det blir extra tydligt när en liten pojke som ses som ett missfoster i filmen dör och man säger till den sörjande mamman att det nog var bäst så. Det enda som skiljer Paradis och pojken är att hon faktiskt kan något, hennes talangfulla händer som dansar över pianot är hennes räddning till den lilla respekt hon får. Men trots Paradis talang så ses hon som ett djur på zoo.

 

Paradis, som besökt ett flertal läkare som inte kunnat göra något åt hennes blindhet, börjar en behandling hos doktorn Mesmer som med en vätska, som varken går att se eller lukta på, hjälper Paradis att återfå sin syn. När detta mirakel sker så visas hon upp som ett djur på cirkus som precis lärt sig ett nytt trick. Man påminns ständigt om att Paradis är en människa men inte tillräckligt nog att få den respekt hon förtjänar, det beror förstås även på att hon är kvinna och tyvärr är inte det något som förbättrar hennes chanser till respekt och rätten att få bestämma över sitt eget liv.

”Mademoiselle Paradis” är en stark film och Maria Dragus tar sig an rollen som Paradis på ett väldigt gripande och passionerat sätt, samtidigt som vacker pianomusik genomsyrar filmen. När Paradis återfår sin syn så ser hon på världen med helt nya ögon och de strukturer som samhället byggs på förstår hon inte på samma sätt. När hennes två kompisar frågar henne om hon sett någon vacker man ännu, så säger Paradis att hon tycker att tjänsteflickan Agnes är söt. Hennes två kompisar brister ut i skratt och förklarar att en tjänsteflicka inte kan vara söt, de två kompisarna är redan födda in i samhällets strukturer och även om de har kunnat se hela sina liv så är de blinda för det faktum att varje människa är en människa som förtjänar respekt, vare sig de är adliga, handikappade eller tjänstefolk.

När Paradis får tillbaka sin syn så tappar hon istället den finkänslighet och teknik hon hade i sitt pianospelande. Förr kunde hon känna musiken i kroppen och händerna men för någon som hela sitt liv spelat piano utan att se så blir det ett hinder när synen inte stoppar henne längre. I den stunden som hon förlorar sin talang så har hon också förlorat sin identitet, eftersom hela hennes liv var byggt på att hon kunde spela piano och nu är det borta. Paradis vet inte vem hon är längre och jag tycker att filmen skildrar den vilsna själ som Paradis blir utan sin talang väldigt bra. Inte minst eftersom hennes föräldrar blir förskräckta när hon nu inte kan spela piano lika bra som förr, återigen så blir det tydligt att hon inte är något utan sin talang. "Om hon inte kan någonting, då är hon ingenting", säger hennes pappa som om det vore det mest självklara i världen. 

Det som drar ner betyget och min upplevelse av filmen är dess långsamma tempo som är en prövning för mitt tålamod och en handling som aldrig riktigt får mig att känna den där wow-känslan. Det är inte förrän någonstans mot slutet som filmen verkligen får mig att vilja fortsätta kolla, det är då jag känner pianomusiken i hela rummet och Paradis tappra försök att övertala hennes pappa att få fortsätta sin behandling, utan den förlorar hon sin syn. ”Mademoiselle Paradis”  är en viktig historia om passion, makt, identitet och vem som har rätten att bestämma över en annan människas liv och dess värde.