Maestro 2023

Vi introduceras för en åldrad Leonard Bernstein (Bradley Cooper) när han eftertänksamt tycks sitta och öva på sitt piano i sitt hem. Men när kameran backar och vrids utåt står där ett helt tv-team med kameror och mikrofoner och filmar honom. Upplägget belyser hur Lenny (som han kallas) är en showman vars hela existens handlar om att stå i rampljuset. Han skyr ensamheten till den grad att han inte ens stänger dörren när han går på toaletten.

 

Därefter möter vi honom som ung, filmad i grynigt svartvitt, när han tar emot telefonsamtalet som ska förändra hans liv. New York Philharmonic-dirigenten blivit sjuk och Lenny som är assistent får chansen att dirigera orkestern. Han bor i studentrummen högst upp på Carnegie Hall, och här följer en snygg kameraåkning från det att han drar bort gardinen och låter ljuset flöda in, klappar sin älskare på rumpan, och sedan finklädd fortsätter ner till orkesterdiket, till föreställningen som ska bli starten på hans imponerande karriär.

 

Tempot är snabbt, energin på topp, allt rasar på lite som i “Babylon” och kameran navigerar skickligt i tid och rum för att ta in allt. Vi befinner oss i det jazziga 1940-talets New York City, bland musiker, dansare och artister, där Lenny har en självklar plats i centrum av festligheterna. Snart gör den aspirerande aktrisen Felicia Montealegre (Carey Mulligan) entré. Hon tar med honom till teatern där hon jobbar som ersättare, och får honom att repetera en scen med henne, vilket leder till deras första kyss. Och kemin är mycket fin mellan Cooper och Mulligan.

 

Det är härligt att se vad skådespelare av deras kaliber kan förmedla utan ord. När Lenny introducerar Felicia för David (Matt Bomer) i en utdragen, obekväm sekvens, förstår vi att han dumpar honom för henne. Det förstår Felicia också. För Lenny är bisexuell. Det har antytts, och det sägs rent ut när Lenny möter ett par på gatan och skämtsamt säger till deras bebis att han legat med båda mamman och pappan. Och här tycks nog finnas ett diskret samförstånd mellan makarna, men ju längre tiden går ju mindre bryr han sig om att hålla världarna isär.

 

När vi kommit fram till 70-talet, som återigen filmas i färg, tar han till och med sig en älskare hem för att tillbringa helgen tillsammans sin fru och sina barn. Han håller honom i handen i stället för henne när de tre sitter tillsammans och lyssnar på en konsert, och han ljuger på Felicias begäran inför sin dotter som “hört rykten”. Det tär på Felicia.

 

Ändå är “Maestro” en klassisk kärlekssaga med två individer som trots problem (och melodramaingredienser) inte kan leva utan varandra. Banden dem emellan tycks obrytbara. När den ena faller, fångar den andra upp. Tempot saktas av emot slutet, kanske för att spegla hur åldrandet ersatt den ungdomliga energin, och ger plats för minnesvärda (Oscarsblinkande?) monologer (filmen kommer med stor sannolikhet få flera av de eftertraktade nomineringarna).

 

Cooper, som också regisserat filmen, har fått kritik för sin lösnäsa. Syftet var att bättre efterlikna Lennys utseende, vilket familjen godkänt. Trots det har lösnäsan likställts med "blackface" och judiska stereotyper. Vad som dock fått mindre uppmärksamhet är att han även bar protes inuti näsan för att förändra sin röst till att mer likna Lennys. Kazu Hiro stod för den mästerliga förvandlingen, som kunde ta uppåt fem timmar varje morgon innan inspelningen. Coopers fenomenala dirigerande, som han fått hjälp med av den berömda kanadensiske dirigenten Yannick Nézet-Séguin, i ett par ljuvligt vackra orkestersekvenser (samtliga inspelade live) fick mig nästan att gråta.

 

“Maestro” är en av årets storfilmer, med tungviktare som Martin Scorsese och Steven Spielberg som producenter. Coopers skicklighet som skådis råder det väl ingen tvekan om, men här cementeras även hans förmåga att regissera, om någon fortfarande skulle tvivla på det efter “A Star is Born”. Mulligan är som alltid ofelbar, och paret har en stark ensemble som uppbackning. Filmen är ett av årets måsten.