Maggie 2015

Det "Låt den rätte komma in" gjorde för vampyrgenren gör "Maggie" för zombie-diton. Istället för att visa upp den klassiska bilden av en zombie-apokalyps där ett litet gäng protagonister flyr från ort till ort med det ständiga hotet av köttätande varelser hack i häl, så inriktar sig Henry Hobsons långfilmsdebut på det mänskliga. 

Ett virus som långsamt förvandlar de smittade till kannibalistiska zombies har drabbat mänskligheten. Men hela samhället har inte förvandlats till en övergiven dystopisk värld full av skjutgalna monsterjägare, utan det är fortfarande mer eller mindre fungerande och det finns en plan för hur man ska handskas med de ”odöda”.

Den största skillnaden från vanliga zombiefilmer och en väldigt viktig detalj för att filmen ska fungera över huvud taget är att det inte tar ett par minuter utan i genomsnitt 6-8 veckor från att man blir biten tills transformeringen är fullkomlig. Det gör att fokus kan läggas på tiden de drabbade har kvar och hur det påverkar deras relation med familjemedlemmar och andra nära och kära. 

Wade (Arnold Schwarzenegger) hittar sin tonårsdotter Maggie (Abigail Breslin, "Little Miss Sunshine") på ett lokalt sjukhus två veckor efter att hon smittats. Han vägrar låta statens karantän ta hand om henne, eftersom rykten om de inhumana förhållandena där har spridits. Istället tar han med dottern hem för att själv ta hand om henne under den sista tiden. 

Maggies styvmamma (Joely Richardson, "The Girl with the Dragon Tattoo") stannar vid deras sida, medan de yngre halvsyskonen skickas iväg till en moster för säkerhets skull. Förutom ett alltmer svartnande bett på armen är Maggie till en början sig själv, men långsamt kryper smittan på henne, med ruttnande kroppsdelar och en tilltagande hunger för mänskligt kött som tydliga tecken. Medan myndigheternas krav på att hon ska överlämnas till karantän blir allt hårdare, står Wade obevekligt vid hennes sida. 

Det är säkert många som tänker att Arnold Schwarzeneggers närvaro i en film i den här genren måste innebära att det kommer att ”kickas en del rumpa”. Men förutom ett tidigt hoppa-till-ögonblick där förövaren snabbt går sitt öde till mötes, är filmen nästan helt befriad från våld och skräck-element. Istället är det mer som att se en dödssjuk cancerpatients sista veckor ihop med sin familj – när alla vet att det inte finns någon återvändo. Fast med den ytterligare komplikationen att pappan måste fundera på vad han ska göra när dottern passerar till andra sidan, vilket i detta fall betyder att hon blir livsfarlig för alla omkring sig. 

Det är en fruktansvärd tanke. Men också det som gör filmen intressant och att den skiljer sig från mängden. Därför hade "Maggie" tjänat på att gå in mer på djupet i den frågan. Det hade också känts mer trovärdigt om Wade och Maggie hade samtalat om vad slutet kommer att föra med sig, men också om andra viktiga ämnen som en far och tonårsdotter antagligen har lämnat därhän eftersom det brukar finnas mer tid senare att lösa gamla konflikter. Nu känns det som om de två delvis blundar för det jobbiga trots att det inte går att undgå den förvandling Maggie är utsatt för.

Men kanske är det det som är meningen. Kanske är det för att ge Maggie några dagar till då de båda kan låtsas att allt är som vanligt, som Wade envisas med att hålla henne hemma så länge som möjligt. 

Vi får i alla fall se fina prestationer från både Schwarzenegger och Breslin, och det faktum att den förstnämnde inte alls har fått rollen för att återigen få spänna sina muskler, ger en hint om att han faktiskt klarar av att göra en finstämd indieroll. 

Det är också en lättnad att vi slipper se lättköpta intriger som att styvmamman skulle vara av den bitchiga typen som helt sätter sig emot idén att hålla Maggie hemma. Istället får vi se en familj som stöttar varandra på det allra finaste av sätt i den svåraste av stunder.