Maktens rus 2006

Så gott som allt skrivet material som på något sätt berör ”Maktens rus” uppger att denna film är löst baserad på den så kallade Elf-skandalen. När jag stötte på denna information första gången, blev jag lite konfunderad då jag inte kunde erinra mig någon skandal med detta prefix vilket jag tyckte att jag, liksom alla andra, borde göra då denna beskrivs i medierna som den största i Frankrike sedan andra världskriget. Efter lite googlande stod det snart klart att det hela handlade om ett oljebolag som i slutet av 1980-talet slogs samman med (eller kanske snarare blev uppköpt av) ett annat företag varpå ett gäng högt uppsatta chefer passade på att roffa åt sig stora summor pengar. ”Maktens rus” handlar dock inte specifikt om denna ekonomiska affär utan om korrumperade direktörer och deras underhuggare i allmänhet.

Domaren Jeanne Charmant-Killman leder en förundersökning av det ekonomiska mygel som har pågått under en längre tid på ett icke namngivet företag. Motarbetad på de flesta plan av nästintill alla i sin omgivning tar hon itu med den ena högt uppsatta fifflaren efter den andra.

Jag känner mig kluvet inställd till filmen. Den berör två samhällsaktuella och diskussionsvänliga ämnen. Dels vårt förhållande till makt, dels den vardag som kvinnliga karriärister ställs inför. Trots att de båda redan har berörts av ett stort antal tidigare filmproduktioner, medför vår världs utformning att inget av dem kommer att kännas uttjatat på länge än. Men tyvärr träder inte denna films, för att använda en sliten term, budskap fram med den kraft som den på pappret har potential för. Vilket beror på att historien är platt utformad, både vad gäller karaktärer och intrig. Vi får aldrig någon chans att lära känna de förstnämnda. Inklusive dramats huvudperson.

Det beror inte på att de inte är välgjorda eller verklighetstrogna och inte heller på skådespelarnas insatser, då dessa agerar på ett snyggt och intellektuellt trovärdigt samt fascinerande sätt. Utan det som saknas i karaktärsteckningen är övertygande emotionella drag. I och för sig kan filmmakarens tanke med denna brist ha varit att visa den känslofattiga livsstil som vårt nuvarande samhälle ger upphov till. Men samtidigt medför detta att man, eller i alla fall jag, som åskådare betraktar den berättade historien på avstånd, utan att engagera sig i det som visas.

Dessutom är själva berättelsen stundtals för långdragen och därmed uttråkande. Det finns scener som regissören och manusförfattaren borde ha strukit redan på planeringsstadiet och istället lagt ner mer tid, möda och fler filmrutor på att ta hand om några av de lösa trådar som för tillfället dinglar på ett irriterande vis. Att inte presentera alla svar är helt i sin ordning, men för många obesvarade frågor ger intrycket av en slarvigt genomförd eller en ännu inte avslutad regissörinsats.