Mammas pojkar 2012

I fokus står bröderna Oden och Thor (egentligen Mats och Lennart), lite för gamla för att snylta på mamma, gå arbetslösa och ägna dagarna åt att digga till heavy metal, men de gör det ändå.

Tvillingarnas eviga löfte åt att aldrig låta kvinnfolk komma emellan dem går i stöpet lite grann när båda, ovetandes om den andre, blir svaga för skolfröken Jennys linedance-ande kurvor. Men också prästmamma Gunilla har fått nog av att ha dessa sluskar under sitt tak, och kräver att de klipper sig och skaffar sig ett jobb. Eller iallafall skaffar sig ett jobb. Eller åtminstone lär sig hantera dammsugaren.

Det är lite med Ulf Malmros som med Woody Allen. Inga jämförelser i övrigt, men man vet vad man får och det är tacksamt. Älskvärda karaktärer, lätt skruvade situationer, Kjell Bergqvist och Lotta Tejle som droppar minnesvärda oneliners i sina biroller, gärna med en dialekt. Det finns alltid mycket hjärta och en underfundig humor, och även om Malmros inte är en superbred och folkkär filmskapare är fansen och publiken alltid välkoma tillbaka till den värmländska värmen. "Mammas pojkar" är egentligen inget undantag.

Den här gången känns det dock som att vi har sett det mesta förut. Dessutom i bättre filmer. Jag saknar den vilda experimentlustan som lös igenom i "Smala Sussie", feelgood-glädjen som strålade ur "Tjenare Kungen" eller kulturkrockarna i "Bröllopsfotografen". Allt det här som det absolut finns utrymme för i "Mammas pojkar", utan att det riktigt kommer till skott. "Ett långt förspelsgos", för att citera Mia Skäringens rollfigur. Så känns filmen, om man nu var sugen på lite mera action och en happy ending.

"Mammas pojkar" har kallats för en snäll bror till "Smala Sussie", och jodå: lite väl försiktig och tillrättalagd är han också, trots sitt nitklädda yttre. I Malmros starka filmografi är filmen den svagaste på länge.

Samtidigt talar vi om en regissör (och manusförfattare, och klippare) med en hög lägstanivå. Och han är magisk med orden. Här råder inte någon brist på småbisarra idéer, dialogskiften som bara väntar på att bli klassiska, och småstaden är befolkad med lagom knasiga karaktärer. Där Kjell Bergqvist är mer nertonad än tidigare dyker Tuva Novotny upp från ingenstans och kickar röv (bokstavligen) - tänk Lisbeth Salanders ännu deppigare kusin. Och Johan Östling och Björn Starrin, som hårdrocksbröderna själva, gör två sköna slackers som man tvärgillar från första bildrutan.

Till skillnad från Woody Allen släpper inte Ulf Malmros en film om året. Så passa på, man vet aldrig när det blir roligt nästa gång.