Man lever bara två gånger 1967

Action Äventyr Sci-Fi Thriller
Storbritannien
117 MIN
Engelska
Man lever bara två gånger poster

Synopsis

När Blofeld, SPECTRES ledare, försöker starta ett kärnvapenkrig genom att kapa en rysk och en amerikansk rymdkapsel, får Agent 007 James Bond uppdraget att förhindra den förödande katastrof kriget skulle innebära. Uppdraget leder till Japan, där Bond konfronteras med den ondskefulla SPECTRE-organisationen och dess djävulska ledare, Ernst Stavro Blofeld.
Ditt betyg
3.0 av 471 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
You Only Live Twice
Biopremiär
15 september 1967
DVD-premiär
8 februari 2013
Språk
Engelska
Land
Storbritannien
Distributör
SF Studios
Åldersgräns
15 år
Längd

Recensent

Alexander Kardelo

22 mars 2012 | 19:01

Härligt over-the-top när 007 intar Japan

James Bond ninjar runt i Japan på jakt efter SPECTRE, som gör både världen och rymden osäkert med sina nya planer. "Man lever bara två gånger" är, onödiga passager till trots, ett innovativt och underhållande bidrag i serien.

Den femte filmen i 007-serien definierar verkligen vad som gör Bond till en egen genre. Det är inte många filmer som kommer undan med den här typen av överdriven action och grandiosa miljöer med hedern i behåll. Men "over-the-top" har å andra sidan alltid varit James Bonds främsta ledord, det blir extra tydligt i Lewis Gilberts ("Fallet Alfie") film "Man lever bara två gånger".

Eller vad sägs om att storskurken Blofeld håller sig gömd i en gammal vulkan, där han utan att någon märkt lyckas bygga en raketuppskjutningsbas och eget tunnelbanesystem? (Eloge till interiördesignern Ken Adam, guld värd för 60-talets Bondrullar, som återigen överträffat sig själv.)

Nej, trovärdighet har väl aldrig varit James Bonds grej. Och det älskar vi honom för. Det hela börjar med en jätteraket som käkar upp amerikanernas rymdkapslar, komplett med besättning och allt. Total förvirring råder, och givetvis misstänker man främste fienden ryssarna för detta vågade upptåg. Men Storbritannien är av en annan åsikt, spåren leder nämligen mot Japan, dit man givetvis skickat sin bäste agent för att undersöka läget. Där väntar som alltid kvinnor, skurkar och faror runt varje hörn.

Actionscenerna är påhittiga, snabba och explosiva, helikopterjakten och ninjaattacken på SPECTRE-basen är episka. 60-talets rymdfascination tas också tillvara, även om scifi-scenerna med dagens mått givetvis ser fåniga ut, bör det ha varit hyfsat häftigt på sin tid.

Men flera långa passage fyller inte direkt någon funktion, mer än en andningspaus mitt i all spänning. Varför måste Bond egentligen leva som ninjalärling och ta en fejkfru (med fejkbröllop och allt) bara för att kunna närma sig den misstänkta basen? Det blir inte helt uppenbart för oss som tittar. Eller varför han behöver fejka sin egen död i början, mer än att chocka publiken och kanske få till en snygg filmtitel? Visst är SPECTRE onåbara, men inte så onåbara... Som sagt, ta det hela med en nypa salt. Det är trots allt Bond vi talar om.

Bondbrudarna är inte minnesvärda, men desto mer fastnar Donald Pleasences prestation som Blofeld. Storskurken som synts ett par gånger men nu för första gången visar upp sitt ärrade ansikte. Om Blofeld, mannen som matar sina pirayor med olydiga anställda (!) inte var otäck nog hittills, blir han extra skrämmande i Pleasences tolkning och en värdig motståndare till James Bond. Dessvärre blev Pleasence alldeles för underanvänd, och kort därefter utbytt.

Det är rätt lustigt egentligen när man upptäcker vissa klassiker sådär 45 år efter att de gjordes. Man får komma ihåg att nej, det är inte Nancy Sinatra som snott en musikslinga från Robbie Williams hit "Millennium", och Blofeld är inte en exakt kopia av en viss Dr. Evil - snarare tvärtom. Tydligt blir det hur som helst vilket intryck denna tidiga Bondrulle gör på populärkulturen, än idag.

(00)7 onödiga fakta om "Man lever bara två gånger":

Manusförfattaren Roald Dahl är kanske mest känd för att ha skrivit flera populära barnböcker, som "Kalle och chokladfabriken", "Den fantastiska räven" och en tidig förlaga till "Gremlins".

Roald Dahl, som för övrigt var en nära vän till författaren Ian Fleming, kallade boken för Flemings sämsta. Enligt honom fanns det överhuvudtaget ingen handling att bygga på, varpå filmen och boken har väldigt få likheter.

Charles Gray, som spelar Dikko Henderson, återkommer i "Diamantfeber" i rollen som skurken Blofeld.

Tsai Chin, Bonds flicka i öppningsscenen, återvände nästan 40 år senare för att spela en av pokerspelarna i "Casino Royale".

Blofelds stackars kisse, uppenbart livrädd i en av slutscenerna, ska ha blivit så skrämd av alla ljudeffekter att han rymde och hittades först fyra dagar senare.

Utomhusbilden på den ryska radarstationen i början spelades in i Norge, för att fånga den rätta känslan i den nordiska vinterkylan.

Regissören och producenterna undkom döden med en hårsmån. När de letade efter inspelningsplatser i Japan, bokade de om flyget hem för att få chansen att se en ninjademonstration live. Planet de skulle ha åkt med störtade, och alla ombord dog.

| 22 mars 2012 19:01 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
1
Äh. Överdriven och o-spännande skit. 1/5.
Läs mer
5
Betyg: 9/10 Har nu efter att ha sett om filmen denna femte Bond-film i 4K nu insett vilket lyft filmen fick! Filmens själva original längd klickade in ursprungligen till på nära hela 3 timmar (!) Det här var innan den släpptes och då med test publik. Impopulär åsikt: You Only Live Twice är en av de bästa i serien. Väldigt underskattad film, det förvånar mig alltid att se den lågt på så många listor. Bonds resa runt Japan ger en fängslande historia med vacker film och mycket action. För att inte tala om att Donald Pleasence är grym som Blofeld. Det här är bondfilmen som tjänar som föregångare till filmen ”I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst” och det märks! Faktum är att Man Lever Bara Två Gånger är den Bond-film tillsammans med ”Ur Dödlig Synvinkel” som ligger I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst allra närmast av alla bondfilmerna vilket genererar ett gott betyg! Det finns gott om likheter med den här filmen och nästa film efter denna trots de stora skiftningarna i miljöombytet. *Flera exempel på detta är: 1 - En del av filmens soundtrack eller tema återanvänds även i nästa film. 2 - Bond får en fru 3 - Bond gifter sig 4 - Bond går undercover 5 - Helikopterscener 6 - Helikopter fighter 7 - Bond möter Skurken Ernst Stavro Blofeld/ Spectre organisationen 8 - Scener med höga vyer, dalar och strapatser där också skurkens bas/ anläggning samtidigt återfinns på en hög position = ett högt stort berg eller klippa (vulkan) precis som ”I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst” 9 - Snö och grottor = I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst 10 - Miljöerna samt Fotot är briljant och ibland lika sagolikt och vackert som I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst. Den här bondfilmen är den Bond-film som har snyggast foto —> Slås endast av ”I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst” och kanske eller delvis ”Mannen Med Den Gyllene Pistolen” Den här bondfilmen är tillsammans med I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst och Mannen Med Den Gyllene Pistolen den med bäst scenografi och miljöer. Fotot är stundtals superbt. Blofelds hantlangare ”Hans” är som tagen från Connery’s bondfilm: From Russia With Love från karaktären Red Grant Likheten är slående och är ett lika stort fysiskt hot denna gång i stum version. Den ultimata spionfilmen. Även om Goldfinger ofta ses som trontillverkaren tror jag att detta är lika sant för Man lever bara två gånger. För att svara på min egen ursprungliga fråga föredrar jag mycket YOLT jämfört med Goldfinger eftersom: 1) Titellåten är finare 2) Slagsmålen är SÅ mycket bättre koreograferade 3) Fotograferingen är makalös 4) Tempot är racing 5) Aki är mer lockande än Jill (IMHO) 6) Att sluta med en (ganska stor) smäll är bättre än att se en stor kille sugas ut genom ett flygplansfönster 7) Japan är MYCKET coolare än Kentucky Sean Connery gör en ny strålande insats och hans prestation denna gång är inte på något sätt sämre än tidigare installationer tycker jag. Connery gör lika bra ifrån sig här som innan —> egentligen inget här man behöver klaga på men det är stor skillnad på hur karaktären Bond framställs om man jämför med Bonds karaktär i I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst men utan att det skulle innebära någonting negativt sett ur filmens sammanhang. Det är min favorit från Connery-eran. Jag gillade den inte riktigt när jag såg den första gången, men nu är den på min topp 8. Det här är mallen som de nuvarande producenterna behöver komma tillbaka till. Personligen så är jag särskilt svag för Japanska bondfilmer eller asiatiska och det gäller inte bara YOLT utan även ”The Man With The Golden Gun” —> Detta Mästerverk! Dessa saker blev häftklamrar i många år framöver. Det tog faktiskt ända till 80-talet för resten av världen att komma ikapp ninjorna. Det här är den Bond-film där Peter Hunt (regissören till I Hennes Majestäts Hemliga Tjänst) har fått jobbat extra mest eller mycket med vilket jag verkligen gillar —> det här är ett stort plus för filmens del. Hunt står denna gång inte bara för klippningen/ fotot utan även som Second unit director. Historien går så här: Efter Thunderball som ansågs vara toppen av action, prylar etc. Connery hade kommit överens med producenterna om att göra On Her Majesty's Secret Service. Han väntade på att göra detta eftersom det var en utmaning för honom att agera i en mörkare och känsligare Bond-film. Han ville arbeta på djupet med utvecklingen av Bonds karaktär. Handlingen i OHMSS och det faktum att Bond blir kär, gifter sig och hans fru blir dödad fascinerade Connery verkligen att spela den. Men så plötsligt bestämde sig producenterna för att inte fortsätta med det (på grund av lite snöproblem i Schweiz) utan istället göra YOLT. Sean Connery var enormt besviken över denna förändring. För att han ville ha en ny utmaning med skådespeleri och utvecklingen av Bond-karaktären. Sedan dess började han tappa intresset för karaktären. Problemen och oenigheten fortsatte under inspelningen i Japan och i slutet av inspelningen förklarade han att han skulle sluta spela Bond. Sean Connery gjorde fyra till fem landmärke Bond-filmer: Dr. No, From Russia With Love, Goldfinger, Thunderball och You Only Live Twice. Enligt min bedömning är det hälften av landmärkefilmerna totalt. De andra: On Her Majesty's Secret Service, Moonraker (Really), For Your Eyes Only och The Man With The Golden Gun — Dessa är inte precis nödvändigtvis alla de bästa Bonds, men i varierande utsträckning förändrade och omformade dessa filmer uppfattningen om exakt vad James Bond är. Nej, jag står fast vid min ursprungliga åtta – vilket ger Sir Sean ägande av 50 % av de viktigaste filmerna i serien. Och av alla Connerys Bond-filmer är den här filmen efter Goldfinger som är mest integrerad i Bond-legenden.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu